I kväll, onsdagen den 1 oktober, stängs hela Israel ner. Ingen bil körs på vägarna, inga butiker är öppna, många synagogor är fulla och många människor fastar i 25 timmar, för det är Den stora Försoningsdagen.

Här följer en översatt artikel i ämnet, som den danske teologen Jan Holm Mortensen skrev och publicerade i Society for Biblical Archaeology, år 2018.

Nya testamentet ser Jesus som uppfyllelsen av den stora försoningsdagen. Jesu blodiga offer skildras som en uppfyllelse av syndofferbockens soningsdöd. Tråden till syndabocken är genast mer otydlig. Bilden förändras dock när man inkluderar tidiga rabbinska och kristna källor.

Den stora försoningsdagen i 3 Mos 16

Den stora försoningsdagen var den enda dagen på året då översteprästen fick gå in i det allra heligaste för att åstadkomma försoning. Centralt stod lottkastningen mellan de två bockarna, den ena ”till Herren” och den andra ”till Azazel”. Den första dödades som syndoffer, och blodet stänktes på locket av förbundsarken – på ”nådastolen”. Förbundsarken innehöll ”vittnesbördets två tavlor”, de tio budorden. De var ett vittnesbörd om Guds vilja för sitt folk, men därmed också ett vittnesbörd om folkets synd när de inte följde hans bud. Och ”syndens lön är döden” (Rom 6:23). Blodet som stänks på nådastolen vittnar om att döden har varit där. Synden är sonad genom det ställföreträdande offret.

Bocken ”till Azazel” berättar samma historia ur en annan vinkel. Översteprästen lägger händerna på den och bekänner Israels synder över den. Den blir en ”syndabock” som ska bära folkets synd ut i öknen till död och undergång. Betydelsen av ”till Azazel” är omdiskuterad. Men poängen är tydlig. Öknen är en bild av förtappelsens plats, Satans plats (4 Mos 21:4–10; Matt 4:1). Satan är frestaren, den orenas källa, men också ”åklagaren” som gör anspråk på syndarens utplåning (Sak 3:1; Upp 12:9). Syndabocken tjänar alltså tre syften: Den vittnar inför ”åklagaren” att hans krav är uttömda. Den visar att det var denna väg syndaren skulle ha gått – och kommer att gå – om han faller ur Guds förbund. Den visar hur synden genom försoning blir borttagen från församlingen.

Överstepräst och syndofferbock uppfyllda i Jesus

På försoningsdagen utfördes rening en gång om året för översteprästen, folket och templet. Men dagen blev därmed också en ”årlig påminnelse om synder” och om djuroffrens otillräcklighet (Hebr 10). Den pekar framåt mot det offer Gud vill sända som kan försona synd.

Nya testamentet tolkar Jesu död som försoningsdagens uppfyllelse. Jesus är den utlovade ”översteprästen för evigt på Melkisedeks vis” (Hebr 6:20), och han är den stora försoningsdagens syndofferbock: ”med sitt eget blod gick han en gång för alla in i det allra heligaste och vann en evig förlossning” (Hebr 9:11–12; jfr Rom 3:25; Kol 1:20; 1 Joh 2:2). Tråden till syndabocken är genast mer otydlig. Bilden förändras dock när man inkluderar tidiga rabbinska och kristna källor.

Syndabockens scharlakansröda band

Mishna berättar att det efter lottkastningen bands ett scharlakansrött band kring huvudet på syndabocken, ”bortskickandets get” (mYom 4:2). Idén har troligen kommit från det parallella ritualet i 3 Mos 14, där det kastas lott mellan två fåglar. Den ena offras. Den andra släpps fri. Den fågel som släpps fri, ”bortskickandets fågel” enligt rabbinerna, får just ett rött band på sig. Man tolkade syndabockens band som en hänvisning till Jes 1:18: ”Är era synder som scharlakan, kan de bli vita som snö.” Bandet förkunnar att synden bärs bort till försoning.

Syndabocken skulle föras ut ur staden av en icke-israelit, berättar Mishna (mYom 6), som till skillnad från befallningen i 3 Mos 16 skulle se till att geten verkligen gick under. Den störtades ner från en klippa ca 12 km ut i öknen. Först togs dock bandet av dess huvud och delades i två. Den ena delen bands kring getens horn. Den andra delen bands vid klippan eller – som Barnabasbrevet säger – vid en törnbuske. Poängen har väl varit att det röda bandet skulle blekas vitt av solen som ett tecken på att försoning skett. Rabbinska legender berättar i varje fall att ett scharlakansrött band, bundet på templets port samma dag, under en tid mirakulöst blev vitt när syndabocken hade nått fram.

Den tidiga kristna förkunnelsen (särskilt Barnabasbrevet) såg denna sed uppfylld i Jesu lidandes historia

Det var ju just en scharlakansröd mantel som lades på Jesus när han kröntes till offer. Och pekar inte törnekronan just på den törnbuske som det röda bandet bands vid? ”Han kröntes av otroende med scharlakansrött ull på huvudet”, säger Hippolytos rentav, ”och sändes bort till hedningarna i öknen” (jfr Matt 20:19).

De två lika offren

Också domen över Jesus ger anledning att få försoningsdagen på näthinnan. Här ställs två möjliga offer mot varandra, Jesus och Barabbas, som man ska välja mellan och sända till var sitt öde. En detalj från Mishna ger anledning att tro att åtminstone Matteus är uppmärksam på parallellen. Vi får i mYom 6:1 veta att de två getterna skulle vara helt lika i utseende, storlek och värde. Matteus betonar likheten mellan Jesus och Barabbas genom att ge oss informationen att de båda hette ”Jesus”. Därtill kommer att den ene är Guds son, medan den andre kallas Barabbas = ”Faderns son”.

Origenes var en av de första som utlade denna parallell. Han uppfattade Pilatus som den hedning, som översteprästen överlämnade syndabocken till, och såg Pilatus’ handtvagning som en hänvisning till 3 Mos 16:26–28. Det är dock också möjligt, och kanske bättre, att se Pilatus som en slags antikristlig överstepräst, eftersom de två offren som ska väljas mellan ställs inför honom. Också översteprästen skulle tvätta sig efter bortskickandet av syndabocken (3 Mos 16:24). Jesus Guds son, som egentligen hör ”till Herren”, blir med denna vinkel dömd ”till Azazel” i en antikristlig skådeprocess, medan mördaren Jesus Barabbas släpps fri. Här bryts förstås analogin, eftersom Jesus både blir syndofferbocken som offras (”till Herren”) och syndabocken som förs ut på skammens väg till den säkra döden (”till Azazel”).

Syndabockens lidandeshistoria

Mishna berättar att syndabockens väg ut ur staden var ett skådespel. Man var tvungen att bygga en upphöjd ramp för bocken eftersom folkmassan misshandlade den och försökte ”riva hår av den” medan de ropade: ”Ta [min synd] och gå bort” (mYom 6:4). Man kommer genast att tänka på folkmassans rop mot Jesus: ”Bort med honom. Korsfäst honom.” Och tidigare kristna byggde vidare: ”Lägg märke till hur tydligt förebilden till Jesus är”, säger Barnabasbrevet om syndabocken: ”Och spotta ni alla på den, genomborra den och bind scharlakansrött ull kring dess huvud och låt den så drivas ut i öknen.”

Kanske ska ”spotta och genomborra” leda tanken till den slående likheten mellan syndabockens misshandel och profetiorna om Herrens lidande tjänare:”Jag höll fram min rygg åt dem som slog mig och mina kinder åt dem som ryckte ut mina skäggstrån. Jag dolde inte mitt ansikte för hån och spott” (Jes 50:6). Jes 53:4–7 tillägger att han blev plågad och misshandlad. Han blev genomborrad och krossad för våra synder. Barnabasbrevet ser syndabockens misshandel som en förebild för Jesu lidande, på samma sätt som sångerna om Herrens tjänare förutsåg det.

I Nya testamentet knyts uppfyllelsen av Jes 50:6 (slag och spott) till den behandling Jesus utsattes för under förhöret i det judiska rådet (Matt 26:67) och senare i samband med törnekröningen av de romerska soldaterna (Matt 27:31). Kanske är det just detta sista som Barnabasbrevet har i åtanke, snarare än själva vägen från Gabbata till Golgata? Oavsett är det sannolikt just syndabockens misshandel på väg ut ur staden – i kombination med profetiorna om Herrens lidande tjänare – som gav upphov till utvecklingen av traditionen om Jesu Via Dolorosa (”smärtans väg”)?

Försoningsdagens uppfyllelse i Jesus

Jesus är försoningsdagens uppfyllelse. Men flera lager av denna uppfyllelse blir tydliga först när man inkluderar tidiga judiska och kristna traditioner. Jesus gav sitt liv som syndoffer för oss, men han blev också vår syndabock. Vår synd lades på honom. Han gick lidandets tunga väg ut i gudsövergivenheten, till Azazel, för att vi aldrig ska bli övergivna av Gud. Åklagarens krav på oss blev uttömda (Rom 8:33).

Som den evige översteprästen bar Jesus fram ett evigt offer, där både syndoffrets och syndabockens död blev uppfylld en gång för alla. Vår tillgång till det allra heligaste är knutet till det offret. Han bar det scharlakansröda bandet i vårt ställe. Genom dop och tro blir vårt scharlakansröda band av synd och skuld vitt:

”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp. Vi har en stor överstepräst över Guds hus. Låt oss därför gå fram med ärligt hjärta i trons fulla visshet, med hjärtat renat från ont samvete och med kroppen badad i rent vatten” (Hebr 10:19–23; jfr Kol 2:14–15).