Vad är sanning?

Vi anar att frågan som Pilatus ställde (Joh 18:38), inte var en genuin önskan om att verkligen få reda på sanningen, utan ett uttryck av resignation inför mödan att finna den. Bo Giertz i sin Andaktsbok “Att tro på Kristus” konstaterar att Guds nya rike är ett sanningens rike (Tisdag efter 1 S i Advent). Pilatus stod inför kungen över sanningens rike, och vi är medborgare i det riket.

De flesta kristna nickar instämmande till att kristendomen är sann. I våra sammanhang är det dessutom en självklarhet att Bibelns utsagor om Jesu uppståndelse och hans många under är sanna, i bokstavlig mening. Men frågan om sanning är större än så. Vad är egentligen att leva i sanningens rike? För att förstå detta måste vi vidga horisonten.

Från att i cirka 1900 år handlat om hur man skall förstå bibelorden om skapelsen, så har det de senaste 100 åren kommit att handla om hur man skall förstå Bibeln i ljuset av den naturvetenskapliga forskningen. Somliga har gjort det lätt för sig genom att säga att Bibeln inte är en lärobok i astronomi, geologi eller biologi, den handlar om frälsningen och är inte relevant att jämföra med forskningen eller den verkliga världen i sådana avseenden.

Problemet med ett sådant resonemang är att Bibeln utger sig för att vara en historisk skildring av skapelsen, fallet och frälsningen. Kristendomen är inte en filosofi utan en verklighetsbeskrivning. Det är inte möjligt att skilja Bibelns historia från annan historia. Bibeln utger sig för att berätta den sanna historien om mänskligheten och den värld vi lever i.

Den förste Adam

I Romarbrevet 5:12 står det: Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden. Paulus refererar här inte i förbigående till Adam, utan Adam är grunden för det vidare resonemanget där en människas fall ledde till hela mänsklighetens fall, och en annan människas (Jesu) död ledde till hela mänsklighetens frälsning. Bibeln utgår samstämmigt från att Adam var en verklig människa och att han dessutom var den första. Notera flertalet släkttavlor som börjar med Adam.

Varför är detta så viktigt att understryka? Jo, den verkliga människan Adam, direkt skapad av Gud, utan jordiska föräldrar och utan synd – är helt inkompatibel med evolutionsteorin. Den som på ett ärligt sätt försöker förena Bibelns Adam med evolutionsteorin kommer ganska snart hamna
i situationen där mer och mer av Bibelns uppenbara läror hänvisas till kategorin bilder.

Jesu släkttavla i Luk 3:23-38 innehåller mellan Jesus och Gud 76 släktled. Det är inte rimligt att denna uppräkning som går från Jesus tillbaka i historien och slutar med: … Adam, son till Gud, övergår till att vara bildlig uppräkning på ett icke-definierat ställe.

Evolutionsteorins huvudsakliga tes är att varelser under miljarder år utvecklats från encelliga organismer till människor i en slumpartad process där drivkrafterna varit den starkes överlevnad och spontana mutationer. Båda dessa drivkrafter är oförenliga med Bibelns beskrivning av den goda skapelsen. Den starkes överlevnad förutsätter död, men enligt Bibeln är döden inte något som existerar innan syndafallet. Mutationer är när celler inte delar sig på ett korrekt sätt, vilket är en defekt i organismen.

Jag hoppas att det är uppenbart att den rimliga tolkningen av Bibeln är att Adam var en verklig människa, utan jordiska föräldrar och att populära uppfattningar om mänsklighetens tillkomst inte går att förena med Bibeln. Frågan blir då hur man hanterar detta. Jag ser två möjligheter:

1. Vi låter det vara en motsättning mellan dessa och vi håller båda för att vara sanna utan att lösa konflikten.

2. Vi erkänner att Bibeln ger en konkret och sann beskrivning av hur mänskligheten kommit till och därmed kan inte evolutionsteorin i någon form vara sann.

Två paradigm

Modern naturvetenskap är sprungen ur den kristna kulturen. Det var bara i denna som det fanns en god grogrund för att systematiskt försöka förstå naturen. En kristen världsbild förutsätter en rationell skapelse med regelbundenhet i allt, och att våra sinnen kan observera den verkliga tillvaron. Dessa förutsättningar vilar än idag naturvetenskapen på.

De första kristna naturvetenskapsmännens mål var att förstå Guds skapelse och systematiskt redogöra för den. Studerandet kom så småningom att isoleras till att bara öka förståelsen av den materiella världen, för att slutligen uppsluka naturvetenskapens grundläggande förutsättningar. Utan tron på en transcendent (utomvärldslig) skapargud finns inte längre finns någon grund för att ordning existerar och att våra sinnen säger något om verkligheten.

De senaste drygt 100-150 åren har naturvetenskapen bedrivits med förutsättningen att bara det som kan vägas eller mätas existerar, d.v.s. enbart det immanenta (inomvärldsliga) existerar. Vägen hit har varit långsam men pågått från slutet av renässansen fram till någon gång på 1800-talet. Lite olika tidpunkter för olika delar av västvärlden.

Det som tidigare förenade naturvetenskapen och kristendomen var sökandet efter sanningen, och därmed var samhörigheten stor. Denna samhörighet finns på ytan fortfarande kvar, men den stora skillnaden är att sanningen numera söks inom två fundamentalt och sinsemellan motstridiga paradigm.

Den moderna naturvetenskapen söker sanningen inom ramen för ett universum som har uppkommit av sig självt, där det inte finns någon Gud. Det kristna paradigmet finner vi etablerat i 1 Mosebokens första kapitel. Där beskrivs hur Gud skapar ett universum utanför sig själv, genom sitt ord. Han skapar det på ett sätt som stämmer överens med hans egen karaktär, d.v.s. alltigenom gott och välordnat.

Kristen materialism?

Vad vi ser i många kristna sammanhang är att människor omedvetet lånar det allmänt vedertagna gudsbefriade paradigmet för att förstå Guds ord. Det är mindre logiskt än den mest hårdnackade ateistens argument, eftersom det är inkonsekvent. Att använda resonemang från den världsbild som förnekar Guds existens för att förklara något inom den världsbild som förutsätter hans existens, kan inte ge annat än ett underligt resultat.

Den rimliga hållningen är att säga att evolutionsteorin kunde varit teoretiskt möjlig, om det dåraktiga antagandet att det inte finns någon allsmäktig Gud hade varit sant. Dåren säger i sitt hjärta: “Det finns ingen Gud.” (Ps 14:1, 53:2)

Som kristna, och medborgare i sanningens rike, kan vi med frimodighet säga att det inte finns någon konflikt mellan kristen tro och naturvetenskapligt sanningssökande, däremot finns det en olöslig konflikt mellan materialistisk (bara det materiella existerar) naturvetenskap och kristen tro.

Av Jakob Birgersson , ordf. Immanuelförsamlingen  |  Foton: unsplash.com