Sommaren 2021 kunde man i Sändebrevet läsa om ”Familjen Appell inför nya uppgifter” och om Jakob Appells förestående doktorandstudier vid Concordia Theological Seminary i Fort Wayne. Nu har Jakob disputerat och ger oss här en uppdatering och presentation av sin avhandling. 

Efter två år i USA, dvs. så länge som doktorsprogrammet krävde av min närvaro på campus, har jag parallellt med uppdraget på Församlingsfakulteten arbetat med min doktorsavhandling om biskop Bo Giertz homiletiska program. Torsdagen den 26 mars 2026 kunde jag också försvara den, vilket markerade en slutpunkt i de ”nya uppgifterna” (doktorerandet), samtidigt som de ”nya uppgifterna” innebär att jag numera arbetar heltid på FFG som lektor i praktisk (och systematisk) teologi. Som familj är vi fortsatt medlemmar i Immanuelförsamlingen och jag har återigen fått förtroendet att vara Missionsprovinsens distriktsledare i Väst. 

Jag har blivit ombedd att skriva några rader om avhandlingen som har titeln Theocentric Anthroposensitivity: Bishop Bo Giertz’s Homiletical Program. Tankarna på att forska kring Giertz homiletik tog fart när jag upptäckte den stora mängden av (opublicerade) föredrag i homiletiska ämnen som Giertz höll under biskops-åren. Samlingen med Giertz teologiska kvarlåtenskap finns i handskriftsavdelningen på Lunds universitetsbibliotek. I arkivet kunde jag spåra – och ”rekonstruera” – biskopens både breda och djupa tänkande kring predikan, det ”homiletiska program” Giertz kom att följa när han som ny biskop arbetade för homiletisk förnyelse och fördjupning bland präster och teologistuderande både innanför och utanför stiftets gränser. Hans homiletiska inflytande kan också noteras utomlands. En av Giertz viktigaste skrifter om predikan finns bara utgiven på engelska, baserad på ett föredrag Giertz höll i USA 1957: ”The sermon within the framework of the liturgy.” 

Det finns redan en doktorsavhandling om Bo Giertz, skriven av Anssi Ollilainen (2017), präst i vårt finska systerstift. Ollilainen skriver om Giertz ur ett dogmatiskt perspektiv – om hans bibelsyn, kyrkosyn, antropologi, och syn på prästämbetet. Min utgångspunkt har varit den homiletiska, vilket ger andra infallsvinklar och ställer andra frågor om Giertz teologi. 

Bo Giertz homiletiska formering

Ett avhandlingskapitel handlar om vad som formade Giertz sätt att tänka kring predikan fram till 1949, då han blev biskop. Det är spännande att läsa om den prästväckelse Giertz vittnar om från 1930–40-talen, oerhört formativa år med inflytande från bland annat roseniansk och schartaunsk väckelsefromhet, högkyrklig förnyelse och förnyat Luther-studium. Ett intressant drag är hur Giertz noterar Luthers starka betoning på skapelsen och den borgerliga rättfärdigheten trots att Giertz delade väckelseförkunnelsens angelägenhet om trons rättfärdighet kontra all egen rättfärdighet. Brevväxlingar med Gösta Nelson, Gunnar Rosendal, Olof Hartman, Gustaf Wingren, Axel B. Svensson och många andra från den här tiden gav mig många aha-upplevelser. 

Homiletisk utveckling under biskopsåren

Ett annat kapitel handlar om vad som påverkade – och delvis förändrade – hans homiletik under biskopsåren. Å ena sidan kände Giertz behov av att starkare betona Guds Ords auktoritet – så säger Herren! – och den särskilda uppenbarelsens unika ärende när han såg allmänreligiös tro och förkunnelse breda ut sig i Svenska kyrkan på 1960-talet. Å andra sidan var Giertz ivrig med att anpassa kyrkoliv och förkunnelse utifrån samtida behov. Folkvandring till framväxande förorter utan kyrka/präst, och rent allmänt den tilltagande klyftan mellan kyrka och folk, väckte Giertz missiologiska engagemang. Särskilt intressant för mig var Giertz uppmärksamhet på den växande gruppen industriarbetare i storstäderna, där Giertz betonade vikten av att vara bekant med deras ”värld” för att lag- och evangelieförkunnelsen skulle hitta den konkretion och det språk som gjorde att de kände att Ordet gällde dem. Men det betydde också att prästen behövde läsa på vad Guds ord hade att säga om allt det nya i industriarbetarnas värld som tidigare generationer inte behövt tänka på. Missiologerna talar om explicering – att det budskap som ligger implicit i bibelordet behöver göras explicit. 

Biskopens homiletiska program

Dessa två kapitel ligger sedan till grund för min undersökning och diskussion av biskopens homiletiska program 1949–1970. Homiletiken delas ofta upp i mindre fält, exempelvis kan man titta närmare på predikans 1) bibeltextsrelaterade budskap, 2) förmedlare, 3) åhörare, och 4) kontext – både den kyrkliga och kulturella. Dessa fält var vägledande för mig när jag ställde frågor till materialet, vilket bland annat fick mig att se lite närmare på Giertz tankar om skriftetalet – ett hittills orört forskningsfält – eftersom Giertz så tydligt håller ihop skriftetal och predikan i högmässan. Andra ämnen som tas upp är Giertz hermeneutik för predikan, hans syn på predikans auktoritet, predikantens formering, predikoförberedelsen, inklusive retorikens och dispositionens betydelse. Åhörarens betydelse för predikan tas också upp, där jag fann det särskilt intressant med Giertz reflektioner kring lyssnandets ansvar. Predikan är också insatt i en sakramental och liturgisk kontext, där Giertz tankar kring liturgi och väckelse sticker ut, liksom i en kulturell/samhällelig kontext (vilket väckte Giertz missiologiska iver).

Teocentrisk antroposensitivet

En annan vägledande homiletisk fråga för mig var den om huruvida predikan är, eller ska vara, teocentrisk eller antropocentrisk. Det finns också andra begrepp som används inom homiletiken för liknande fenomen. Exempelvis jämför Bengt Larsson i sin doktorsavhandling (1977) G. A. Danells textdominerade förkunnelse med Nathanael Beskows åhörarorienterade. Min slutsats är att Giertz håller sig på den teocentriska sidan av homiletiken, med betoning på Skriftens auktoritet och verkan mitt i Kyrkans sakramentala och liturgiska liv, men med många antroposensitiva (åhörarorienterade) drag – utan att gå över gränsen till antropocentrism. Hit hör predikantens språkanvändning – att predika ”med de rätta orden” (Ef 6:20) – och predikantens egen erfarenhet av Andens verk genom Ordet, en andlig insikt med betydelse för åhöraren. Giertz är förstås också känd för den själavårdsvisdom som finns samlad i nådens ordning, i förkunnelsen omvandlat till ett trefaldigt tilltal: Guds ord till de säkra, de väckta och de evangeliskt troende. 

I sitt herdabrev lyfter Giertz fram Svenska kyrkans unika arv – arvet från fornkyrkan, reformationen och de stora kyrkväckelserna. Det är ett unikt arv som förpliktar, först och främst som ett arv som behöver tas emot och levas ut, men sedan också som ett arv att förvalta och förnya för en innevarande och kommande generation. Jag ser det både som ett uppbyggligt privilegium att ha blivit mera bekant med det rika (homiletiska) arvet från biskop Giertz och som ett ansvar att på olika sätt förmedla det till vår egen samtid och kyrkokontext. Avhandlingen är skriven på engelska vilket gör arvet efter Giertz mera tillgängligt för Kristi Kyrka i vidare bemärkelse.

Av Jakob Appell   |  Foton: Naomichi Masaki, commons.wikimedia.org