I min farfars barndomshem i Kinna, på gränsen till Örby, i Västergötland, hängde en vackert textad tavla i original. Den var författad av Anders Petersson Widberg år 1796. Han var komminister i Örby och året efter, 1797, blev han kyrkoherde i Okome i Halland. Texten löd:
Minuten ganska snällt försvinner:
En Timas tid går hastigt bort.
En Dag som strömmen snart bortrinner;
En Weckas lopp är mycket kort.
En Månad går, och Åhret skrider.
Tänk Wandringsman, hur Tiden lider.
På Tiden fölger Död: men wet,
På Döden fölger Ewighet.
Versen har varit ganska mycket spridd i kyrkliga sammanhang i Väst-Sverige. I sin geniala enkelhet lyfter den fram tidens flykt och evighetsallvaret. I tidens flykt måste vi söka det som håller att leva och dö på.
Direkt får vi en koppling rakt in i Guds Ord. Där finns grunden. Där finns Jesus Kristus. Där finns Han som säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva, om han än dör.”
Det märkliga i Guds Ord är, att när det beskriver det eviga livet, frälsningen och saligheten, så säger det att vi redan har, det vi en gång skall få. Vi är redan framme vid målet, som vi en gång skall komma till. Om någon tycker att jag nu är ”ute och cyklar”, slå då upp Hebréerbrevet kapitel 12 och läs vers 22 till vers 24.
När vi firar Gudstjänst, gör vi det tillsammans med dem som redan är framme och hemma. Tidens och rummets gränser är på ett oförklarligt sätt genombrutna. Vi är med i änglarnas lovsång inför Guds tron. Han, som burit fram sig själv som ett offer på korset, en gång för alla, har burit fram sitt försoningsblod i det allraheligaste i himmelen, inför Herren Gud. Det är det blodet som renar oss från all synd, också våra synder. Det är det blodet som räcks oss i Nattvardens välsignade vin. Och när vi tar emot brödet och vinet, Kristi kropp och Kristi blod, då får vi höra att det var för vår skull han gjorde allt detta. För dig. För dig.
I Mässan, Eukaristin, kommer vi Gud så nära, att vi hör hans hjärta slå: För dig! För dig! Och Han som sitter på den Allsmäktiges högra sida, är samtidigt vid vår sida och säger. Jag är med er alla dagar. Det är värt att upprepa och påminna sig om.
Vare sig vi är två eller tre, två hundra eller tre hundra, är vi tillsammans med alla helgon och änglar inför tronen och inför Lammet och tillber honom, när vi firar Gudstjänst.
Tiden, som ganska snällt försvinner, den måste vi leva i. Den är egentligen bara en transportsträcka fram till målet. På samma gång är varje Dag och Timma en Guds goda gåva, som är fylld av hans nåd och faderliga godhet, som vi skall tacka honom för. Det är Han som skapat oss och gett oss livet och vill något gott med det.
Jag vill också nämna något om vad som hänt: Jag deltog i vigningen av Juhana Pohjola till biskop i Missionsstiftet i Finland den 1 augusti. Vi var en delegation från Missionsprovinsen, bestående av undertecknad, Ann-Mari Ådahl och Rune Imberg, som skriver mer om detta längre fram i numret.
Det var en stor högtid. Samhörigheten mellan Missionsstiftet i Finland och Missionsprovinsen i Sverige blev mycket tydlig. Vid middagen på kvällen framfördes hälsningar från Missionsprovinsen till + Juhana och han hälsade eftertryckligt tillbaka. Vi har en gemensam historia. En gåva från Provinsen överlämnades; en ikon föreställande den Uppståndne Kristus vid Tiberias sjö, med Petrus i vattnet och lärjungar i båten. Vi önskar biskop Juhana all Guds välsignelse i uppdraget.
Hälsningar
+ Bengt Ådahl
Missionsbiskop