Biskopen har ordet – juli 2024

5 juli, 2024

Välsignad vare Herren, Israels Gud, som har besökt sitt folk och berett det förlossning. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus (Luk 1:68-69). Det är den gamle prästen Sakarias som sjunger så när hans son Johannes skulle få sitt namn.  Evangelisten Lukas berättar att Sakarias var uppfylld av den Helige Ande, när han profeterade. Detta är ett citat ur Benedictus, som i sin helhet finns med som en fast punkt i tidegärdens Laudes, kyrkans morgonbön. Där besjungs Guds löften till sitt folk. 

Sakarias sa detta vid Johannes födelse. Lukas skrev ner det i sitt evangelium c:a 30 år efter Jesu död och uppståndelse.  Den unga kyrkan var inne i en mycket aktiv missionsperiod. Lukas själv var delaktig  i den. Han är den ende av de fyra evangelisterna som inte var jude. Han var själv ett exempel på att evangeliet om Jesus Kristus skulle spridas till både judar och hedningar. I Apostlagärningarna, som Lukas också skrivit, skildras detta ingående.

När Lukas levde och verkade, höll kyrkan på att formas och den växte fort. Det var ett under att den inte sprack. I kyrkan, som enligt Nicenska trosbekännelsen är ”en, enda, helig, allmännelig och apostolisk” fanns olika traditioner sida vid sida; jude-kristna, som hade hela det gammaltestamentliga arvet, tillsammans med hedna-kristna, som kommit till tro på Jesus Kristus och blivit döpta in i kyrkan. 

Vi befinner oss också nu i en missionssituation. I vårt land är sekulariseringen total, både i samhälle och i kyrka. Missionsfält finns runt omkring oss: precis där vi står! Människor söker sig till Missionsprovinsen för att få svar. Och då skall vi ge dem Jesus Kristus, tydligt och klart!

I Missionsprovinsen har vi också fått en direkt missionsutmaning och ett uppdrag; nämligen i Tel Aviv i Israel genom den församlingsplantering som arbetar där. Det är en liten, men växande gemenskap. Här får vi vara med om att räcka budskapet om Herren och Messias, Jesus Kristus till det judiska folket. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” gav Herren Jesus oss som uppdrag. Det uppdraget gäller fortfarande!

”Alla folk” – det gäller alla folk i hela världen. Det gäller också det judiska folket! Arbetet skulle börja i Jerusalem och hela Judeen och Samarien och sedan fortsätta till jordens yttersta gräns (se Apg 1:8). På så sätt har vi fått skatten och pärlan till oss. Nu får vi vara med om att föra den tillbaka till det judiska folket. 

Verksamheten i Tel Aviv är i sin sårbara begynnelse. Många utmaningar, många svåra frågor återstår att lösa. Frågan har ingående diskuterats, både i Israelutskott och Missionsråd. Vi har beslutat att vi skall arbeta vidare i detta uppdrag och fortsätta vårt engagemang med olika lösningar och möjligheter framför oss Jag uppmanar er att be för denna lilla församlingsplantering i Tel Aviv och för alla andra uppstartsförsamlingar i Missionsprovinsen.

Det är komplicerat och dyrt. Vi har fått gott ekonomiskt stöd från våra vänner i Amerika, LCMS (Lutheran  Church-Missouri Synod). Där finns ett stort engagemang för detta arbete i Israel. Det finns många kontakter mellan oss och dem.

Missionsprovinsen har nu fått en inbjudan från LCMS att träffas och samtala om kyrkogemenskap. Det skall vi göra i augusti. Denna fråga är frikopplad från missionen i Israel, men berör den på samma gång.  

Bekännelsetrogna lutherska kyrkor behöver varandras stöd, gemenskap och uppmuntran.  I detta syfte finns ett viktigt kontaktforum; ILC (International Lutheran Council). Där är vi med från Missionsprovinsen. Där möts goda lutherska kyrkor till överläggningar och samtal. 

Kyrkogemenskap etablerar vi med ett kyrkosamfund i taget. Då har vi full gemenskap med varandra. Det innebär nattvardsgemenskap och att vi delar ”altare och predikstol” d.v.s. präster kan tjänstgöra i varandras gudstjänster. Sådana samtal har Missionsprovinsen nu haft med ELBK (Evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan) och kommit fram till att inget hinder finns för att gå vidare på vägen fram till kyrkogemenskap. 

Jag citerar den första punkten i gällande katekesutveckling; 1878 års katekes. ”Varför kallas du kristen? Jag kallas kristen, därför att jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner honom vara min Frälsare och Saliggörare”. Här är grunden för den sanna kristna gemenskapen, tvärs igenom alla gränser; dopet och tron på Jesus Kristus och bekännelsen till Honom i kyrkans gemenskap. Där hittar vi våra syskon i tron, ibland där vi minst väntat det.

Vi behöver prästkallelser i Missionsprovinsen. Behovet är större än tillgången. Bed skördens Herre att Han sänder arbetare till sin skörd! Som biskop uppmanar jag till förbön för detta. 

Jag slutar med ett ord från 1 Korintierbrevet kapitel 12:13: ”I en och samme Ande blev vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vi må vara judar eller greker, slavar eller fria; och alla fick vi en och samme Ande utgjuten över oss.” 

+ Bengt Ådahl

Missionsbiskop