Föredraget hölls vid Missionsprovinsens konvent i Uddevalla, fredagen den 28 oktober 2022, och har språkligt bearbetats i efterhand.
Denna timma ska handla om Israel, om det judiska folket, dess frälsning och om Guds kallelse till Missionsprovinsen.
Del I – Inledning
Israel
I den gamla psalmboken från 1937 fanns en missionspsalm av Karl Heinrich von Bogatsky. Den har jag kommit att tänka på inför denna samling. Jag citerar den 2:a och 3:e versen:
Sänd ut ditt ord med stora skaror
Av tjänare och giv dem mod
För Kristi skull att trotsa faror,
Ej spara för hans sak sitt blod.
Slut genom dem i Guds förbund
All mänskors släkt kring jordens rund.
Ack, öppna för dem portar vida.
En löpeld likt ditt budskap må
Till stammar, som i mörker bida,
Med salighetens klarhet nå.
Ett skingrat Israel väck opp
Att honom se, som är dess hopp.
Det var för de två sista raderna jag tänkte på den här psalmen. Men tänkte också, att det är en psalm, som är skriven långt före 1948, det år då staten Israel upprättades. Psalmen skrevs 1750, nästan 200 år tidigare. Och då var Israel helt och hållet ett skingrat folk, utspridda över många länder. Många judar blev utspridda redan i samband med den första exilen efter Jerusalems förstöring år 587(6) f Kr. Men långt fler blev utspridda efter den stora ödeläggelsen år 70 e Kr. Under de senastes 70 åren har däremot en väldig invandring av judar ägt rum till det gamla Kanaans land. Därför är det kanske inte helt relevant längre att sjunga: ”Ett skingrat Israel väck opp …”. Idag bor det nära sju miljoner judar (74% av hela befolkningen) i landet Israel. Vi hade därför kanske anledning att i stället sjunga:
”Ett samlat Israel väck upp Att honom se, som är dess hopp.”
Likväl finns det minst lika många judar utanför Israel som innanför landets gränser. Runt om i världen, inte minst i USA. Bara i New York finns det mellan två och tre miljoner judar.
När vi hör ordet/namnet Israel – vad tänker vi?
När vi tar del av medias rapportering från Mellanöstern och hör namnet Israel, så är det ingen tvekan om att det är nationen Israel det är fråga om. Men när Bogatsky diktade: ”Ett skingrat Israel väck opp …” så är det tveklöst något annat. Det är Israels folk, Abrahams ättlingar.
Men vad betyder namnet Israel, när vi läser t ex Ps 53:7?
O att det från Sion kom frälsning för Israel!
När Gud gör slut på sitt folks fångenskap,
då skall Jakob jubla, Israel glädja sig.
Kanske är det så, att i den versen gömmer sig en stor hemlighet. Psalmistens vädjan till Gud om att sända frälsning till Israel är utan tvekan en bön till Gud för hela folket. Men när frälsningen kom, var det inte hela folket som gladde sig. För – som Johannes skriver – ”han kom till sitt eget men hans egna tog inte emot honom” – och det Israel som gladde sig var den rest, som bestod av de tolv apostlarna, av ”kvinnorna”, av de 70 apostlarna, de 500 som var med på berget i Galileen, de 120 som var samlade i bön i Jerusalem före pingsten, de 3 000 som döptes på den stora Pingstdagen, den skara som växte till 5 000 och senare till mycket mer, men som förblev en minoritet, en rest. Här är nog bakgrunden till orden i Rom 9: ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel”. ”Israel är inte … Israel!” I det judiska folket finns det – och har alltid funnits – en rest, en minoritet, som tror på Jesus som Messias. I Rom 11, som vi ska strax komma in på lite mer, talar Paulus om det ädla olivträdet. Det är Israel. Men från det ädla, det äkta olivträdet bröts många grenar bort, d v s de som inte tog emot Herren Kristus. Men här sker det mycket märkliga, att grenar från ett vilt olivträd – det är hedningar – blir inympade i det äkta olivträdet. Somliga grenar togs bort, andra – Kristustroende hedningar – ympades in. Så ser Israel ut. Det äkta Israel, det är troende judar och troende hedningar, grenar i samma olivträd, tillhöriga samma gemenskap. Det är Israel.
I Immanuelkyrkan i Göteborg sjunger vi ofta som högmässans lovpsalm nr 641:7 i psalmboken. Så lyder den:
Pris vare dig, Gud Fader,
som allting kommit från
och genom vilken allt består
I Jesus Krist, din Son,
Och Anden som bekräftar ditt
Förbund: Immanuel
Treenig Gud, nu lovar dig
Ditt frälsta Israel.
Utkorelse
Vi ska ta upp frågan om Israels utkorelse. Vad betyder det, Israels utkorelse, Guds utkorelse av Israel?
Först ska vi skilja på två slag av utkorelse (och jag ska här använda två uttryck jag hämtat från den kände norske bibelskoleläraren Øivind Andersen: först barnaskapsutkorelsen och det andra är den uppenbarelse-ekonomiska utkorelsen.
1) Gud vill att alla människor ska bli frälsta
Det ger Paulus väldigt tydligt uttryck för i sitt första brev till Timoteus, när han skriver om Gud att han “vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (2:4). Därför säger han också till skaran som är samlad på berget i Galileen: ”Gå ut och gör alla människor till lärjungar!” Det är viktigt att lägga märke till detta: alla människor. Gud har utvalt alla människor till salighet, till att få höra evangeliet och bli frälsta. Att inte alla vill, att inte alla tar emot, är en annan sak. Men det finns ingen, som inte är utvald och inbjuden till att få bli Guds barn. Denna utkorelse är lika för alla människor, den gäller på samma sätt för araber, judar, hinduer och skandinaver. Här finns inget undantag, ingen särställning. Enligt barnaskapsutkorelsen ”är vi alla utvalda i Kristus till att bli frälsta människor, till att leva i gemenskap med Gud, och till att nå målet som frälsta i det fullkomliga Guds rike. Här har Israel alltså inte något företräde.” (Øivind Andersen)
2) Israel och Jesu första ankomst
”Men Gud utvalde ett folk här på jorden för att genom detta folk främja sina frälsningsplaner.” (Øivind Andersen)
Det började med Abraham, som Gud kallade ut från sitt land till att bli stamfar till ett helt nytt folk. Med honom upprättade han ett förbund. Så kom det en släkt – och så ett folk. Det folket hade en kallelse och ett uppdrag som inget annat folk på jorden haft eller skulle få. Det folket skulle vara Guds redskap när det handlar om att uppenbara honom själv för världen. Det var genom detta folk han skulle uppenbara sin vilja. Det var genom detta folk Gud sände alla sina profeter. Alla profeterna är judar.
Hela detta folk skulle användas för att förberedas till att ta emot Frälsaren i den rätta tiden. Gud utvalde då en jungfru till att bli Guds Sons mor. Maria var judinna. Han utvalde en man att stå vid hennes sida, juden Josef. På en bestämd judisk plats, Betlehem, föddes Guds Son, i en bestäm historisk tid, när kejsar Augustus regerade i Rom. Det finns inget svävande sagoskimmer över detta.
Det var mitt i det judiska folket som vår Frälsare, Herren Kristus, framträdde, och själv, efter köttet, en jude. Tolv judiska män utvalde han till att vara med honom för att senare sända dem ut i missionen till hedningarna.
Det är möjligt att evangelisten, läkaren, Lukas, inte var jude. Men alla andra författare till Bibelns böcker är judar. Uppenbarelsen, Guds ord, har kommit till oss genom judar. Och Jesus sade till kvinnan vid Sykars brunn: ”Frälsningen kommer från judarna.”
Varför Gud valde just Israel, det judiska folket, det vet vi inte. Men han utvalde dem. De är utkorade till att vara hans redskap för hela världens frälsning. Om detta säger Paulus: ”Sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.”
Om man nu läser Romarbrevet kap 11, så tycks här finnas en antydan om något som kommer och att judar i tidens sista skede ska vara en särskild välsignelse.
Lägg märke till detta ställe i Rom 11:24:
Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd.
” … hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar (det judiska folket) att ympas in …”. Gömmer det sig här en hemlighet? Och i nästa vers:
Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in.
” … till dess hedningarna i fullt antal har kommit in …”, ”till dess”, det tycks gömma sig något här, som handlar om hur en skara av judar, som också ska komma in ”i fullt antal”.
Hedningarnas fulla antal är en rest av mänskligheten, och judarnas fulla antal är en rest av det judiska folket. Men denna den gemensamma resten är det som Paulus kallar för ”hela Israel”, som ska bli frälst.
Låt mig nu få läsa några av kärnsavsnitten i 1 Mos angående Abraham och hans efterkommande och deras utkorelse:
1 Mos 15:18: På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat:
1 Mos 17:6-8: Jag skall göra dig mycket fruktsam och låta folkslag komma från dig, och kungar skall utgå från dig. Och jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag skall vara din Gud och dina efterkommandes Gud. Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, skall jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag skall vara deras Gud.”
1 Mos 15:5-6: Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem”, och han sade till honom: ”Så skall din avkomma bli.” Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.
När Abraham trodde Guds löfte räknades det honom till rättfärdighet. Så ser vi att utkorelsen till frälsning hade att göra med det första: Den som tror Guds löfte, tror Guds evangelium om Frälsaren, ska bli frälst. Judarnas särställning har att göra med vad Gud har kallat dem att göra och vara i Guds frälsningsplan
Låt oss nu se lite närmare på Rom 11.
Del II – utläggning av Rom 11 som motivering för mission till Israel
Vi läser vv 1-5
Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt. Eller vet ni inte, vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel: Herre, dina profeter har de dödat, och dina altaren har de rivit ner. Jag ensam är kvar, och mig vill de döda. Men vad svarar Gud honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal. På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd.
Rom 11:1-2a. Gud har inte förkastat det folk som han har utvalt. Paulus var jude – han var inte förkastad. Apostlarna var judar – de var inte förkastade. De 3 000 som döptes på Pingstdagen var judar – de var inte förkastade. Gud har inte förkastat det folk som han en gång har erkänt som sitt folk. Vi ser det också idag. Det finns tusentals Kristustroende judar utöver världen, inte minst i USA, men också i t ex Ukraina, Ryssland och Ungern. I Israel finns det idag 283 kända judisk-kristna församlingar eller husgrupper, med över 20 000 medlemmar. Nej, Gud har inte förkastat sitt folk.
Rom 11:2b-5. Nej, Gud har inte förskjutit sitt folk. Men de flesta av Abrahams naturliga barn har förskjutit den utlovade säden, Kristus. Gud förkastar ingen. Det var så redan i GT att det fanns – och så finns det än idag – ”en rest” av det jordiska Israel ”som Gud har utvalt av nåd”. Gud har utvalt Abrahams ”säd”, Kristus, att bli till välsignelse för alla folk, först för juden men också för alla andra folk. Vi stryker under: det finns verkligen en sådan judisk rest, genom alla tider, också i vår. Men den som förkastar Abrahams ”säd”, Kristus, går förlorad.
Låt oss läsa ytterligare några verser ur Rom 11, vv 13-15. Paulus skriver:
Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?
Återigen en liten hint om något som ska ske.
Paulus önskar att hans landsmän ska bli frälsta. Det har han i både kap 9 och kap 10 gett tydligt uttryck för. Detta är Kristi sinne, och det skulle också vara alla kristnas sinne. Fastän Gud måste straffa det judiska folket för deras otros skull, har han inte förkastat Israel. Han har demonstrerat sin heliga vilja på dem – för att vi ska veta hur allvarligt det är att förkasta Kristus. Men så kommer detta löftet om att ”hela Israel ska bli frälst”. Vad det uttrycket betyder finns det många olika meningar om. Betyder det att det ska komma en dag, när i princip hela den nuvarande judiska befolkningen – i och utanför landet Israel – ska vända om och bli frälst? Det menar somliga. Ofta knyts sådana tankar samman med tankarna om ett kommande tusenårsrike, som kommer att innebära ett jordiskt fridsrike för hela världen, och det under ledning från ett Messiastroende judiskt folk. Detta är svårt för mig att tänka.
Här står det dock att hela Israel ska bli frälst – vad betyder då det? Utifrån Guds ords samlade vittnesbörd tycks det för mig naturligaste sättet att förstå den saken vara denna:
a) Israel är inte Israel, säger Paulus i Rom 9, utan Israel är det folk som tar emot Israels Frälsare, Guds enfödde Son, Messias, Jesus Kristus. Det är det äkta Israel.
b) Men med detta Israel har alltså vi troende hedningar blivit förenade i en och samma gemenskap. Eller för att använda Paulus bild av det äkta och det vilda olivträdet. Han talade om det jordiska Israel under bilden av ett olivträd. Men de som inte tror på Kristus är avskurna grenar, men troende hedningar är likt grenar från ett vilt och oäkta olivträd, som ympas in i det äkta olivträdet. Och blivit en del av det sanna olivträdet. Så har vi blivit ett, ett gemensamt Israel, Kristus-troende judar först, och Kristus-troende hedningar sedan. Vi har blivit ett.
c) Det är nog detta som Jesus ber om, när han ber i sin översteprästerliga förbön sista kvällen:
Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla ska vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss, för att världen ska tro att du har sänt mig (Joh 17:20-21).
Alla som kommer till tro på Jesus genom apostlarnas ord, för dem ber Jesus att de ska vara ett – och de är ett! Det gäller då inte minst judar och hedningar, som delar samma Kristustro. Låt oss här lägga märke till hur viktigt detta är för Paulus när han skriver i denna fråga. I Ef 2:11-22 läser vi:
Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen med människohand. Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.
Här möter vi det hela Israel som ska bli frälst.
d) Men – och det är ett viktigt men – det finns ytterligare ett perspektiv. Det finns anledning för oss att se med förhoppning på det jordiska Israels folk, och då menar jag det judiska folket, inte främst nationen, utan hela det judiska folket i både landet och ute i världen. Också från vår tid ska det finnas en judekristen rest, och kanske att den ska få växa, och kanske t o m växa stort.
Vi lever i en speciell tid. För 80-100 år sedan var det få som trodde, att det judiska folket skulle återfå sitt land, det land som Gud gav till Abraham. Eller att det skulle återuppstå en judisk nation. På sitt gamla område. Men vi bör lägga märke till detta: Guds utvalda folk, hans gamla egendomsfolk, har återfått åtminstone delar av sitt av Gud givna land. Från 1948 finns det där en judisk nation.
För oss som troende kristna, inympade i det äkta olivträdet, bör vi ge akt på att Guds gamla egendomsfolk finns där. Det betyder inte på något sätt att vi godkänner allt vad staten Israel gör. Dess ledare är i de flesta fall opånyttfödda, liksom i de flesta länder i världen. Likafullt har historiens Gud banat väg för en judisk nation, där snart hälften av världens alla judar är samlade.
Gud har låtit sitt utvalda egendomsfolk gå genom väldiga prövningar, ofattbara lidanden, gigantiska utrotningsförsök, men mitt för våra ögon har Gud i vår tid låtit upprätta en judisk nation.
Det är mycket svårt för mig, att i detta inte se Guds hand! Däremot får vi inte förväxla detta med den enskilde judens frälsning. En jude kan lika lite som en hedning bli frälst utan en levande tro på vår Herre Jesus Kristus. Vad Jesus sista kvällen i Jerusalem sade gäller fortfarande: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Johannes vittnar i sitt första brev: ”Den som har Sonen har livet. Den som inte har Sonen har inte livet.” Därför måste det vara en kristens och den kristna församlingens angelägenhet att delta i arbetet för evangeliets spridning också till det judiska folket. Det sätt som Gud vill förverkliga sitt löfte om en helig rest, den del av det frälsta Israel som Paulus talar om, det är genom att Guds ord får nå till dem på nytt. Stora delar av det judiska folket har hållit fast vid GT och den rabbinska utläggningen av det. Men det som de behöver är NT:s uppenbarelse av Guds Son, så att de ser, att alla GT:s löften om Messias förverkligas i vår Herre Jesus Kristus. Att Jesus är Messias!
Under de senaste 60 åren har miljoner och åter miljoner kristna gjort pilgrimsresor till Israel. Det innebär inte bara att landet Israels turistnäring blomstrar utan också att kristenheten avlägger ett tyst vittnesbörd om den Herre Jesus som under Pilatus hand led döden i Jerusalem. Tveklöst väcker detta frågan inom judendomen: Vem var han egentligen? Det berättas om döende rabbiner, som viskar till sin efterträdare: ”Jesu är Messias!”
Paulus uttrycker sig så här i Rom 10:1: ”Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta.” Det bodde en djup nöd i Paulus hjärta, och en önskan om sitt folks frälsning. Och han säger: ”min bön till Gud för dem …”. Vad har det blivit av Paulus’ bön? Och av alla deras böner, dessa som med Paulus genom 2 000 år bett för det judiska folket? Johannes fick på Patmos veta, att de heligas böner är samlade i tjugofyra guldskålar inför Guds och Lammets tron. De heligas böner är hörda. Det är vår övertygelse, att de heligas böner, samlade i guldskålar, är och blir hörda.
Men hur skulle de kunna tro om de inte fick höra? ”Tron kommer av predikan (det hörda). Det är därför, som Paulus själv alltid gick till synagogan när han kom till en ny stad för att predika. Det fanns alltid judar som kom till tro, även om majoriteten vände sig bort, eller drev bort honom. Men den heliga resten fanns där alltid och blev kvar hos Paulus.
Så tror vi att Herren har lagt en kallelse på vårt hjärta att gå med in i det arbete där Ordet om Jesus blir förkunnat. Vi är kallade att vara med när en rest av Guds egendomsfolk förs till tro och frälsning, en rest som står beredd när Jesus kommer tillbaka och med glädje ropar: “Baruch haba beshem Adonai” (Matt 23:38f.). Och som i väntan på denna stora dag lördag (eller söndag) firar gudstjänst och sjunger “Baruch haba beshem Adonai”.
Del III
Som vi förstår det har Gud kallat oss i Missionsprovinsen att delta i detta missionsarbete, att förkunna evangelium bland hans egendomsfolk Det är inte vi som har jagat efter att gå till Israel, men Gud har kallat oss. Sahar har kommit i vår väg. (Jfr den makedoniske mannen i Paulus nattliga syn: ”Kom över och hjälp oss.”). Sahar, en judisk man som, likt Paulus, brinner av iver för att hans eget folk ska bli frälst. Genom att han nu är gift med en svenska från Sackeuskyrkan i Umeå har han blivit ”ingift” i Missionsprovinsen. Sahar har önskat studera teologi i vårt sammanhang (STM, d v s masterutbildningen på FFG). Som upplever en inre kallelse till att bli präst och önskar att MPr prövar den kallelsen. Vi kan inte förhålla oss likgiltiga när Gud på detta sätt kallar oss! Vi måste svara på kallelsen. Kan vi säga ”nej” utan att gå miste om en särskild Guds välsignelse? Därför har MPr bejakat att pröva hans kallelse och antagit honom som prästkandidat. Och förberedelser pågår – kanske blir det prästvigning under våren 2024.
Vi upplever också bekräftelser ”utifrån”, i form av stöd från LC-MS som avsätter mycket pengar och andra organisationer som vill vara med och stödja.
Bengt Birgersson