En kristens förhållande till Israel och det judiska folket och MPr:s vision av en församlingsplantering i Tel Aviv

Föredraget hölls vid Missionsprovinsens konvent i Uddevalla, fredagen den 28 oktober 2022, och har språkligt bearbetats i efterhand. 

Denna timma ska handla om Israel, om det judiska folket, dess frälsning och om Guds kallelse till Missionsprovinsen.

Del I – Inledning

Israel

I den gamla psalmboken från 1937 fanns en missionspsalm av Karl Heinrich von Bo­gat­sky. Den har jag kommit att tänka på inför denna samling. Jag citerar den 2:a och 3:e versen:

Sänd ut ditt ord med stora skaror
Av tjänare och giv dem mod
För Kristi skull att trotsa faror,
Ej spara för hans sak sitt blod.
Slut ge­nom dem i Guds förbund
All mänskors släkt kring jordens rund.

Ack, öppna för dem portar vida.
En löpeld likt ditt budskap må
Till stammar, som i mörker bida,
Med salighetens klarhet nå.
Ett skingrat Israel väck opp
Att honom se, som är dess hopp.

Det var för de två sista raderna jag tänkte på den här psalmen. Men tänkte också, att det är en psalm, som är skriven långt fö­re 1948, det år då staten Israel upprättades. Psalmen skrevs 1750, näs­tan 200 år tidiga­re. Och då var Israel helt och hållet ett sking­rat folk, utspridda över många länder. Många judar blev utspridda redan i samband med den första exilen efter Jerusa­lems förstöring år 587(6) f Kr. Men långt fler blev ut­sprid­da efter den stora ödeläggelsen år 70 e Kr. Under de se­nastes 70 åren har däremot en väldig invandring av judar ägt rum till det gamla Kanaans land. Därför är det kanske inte helt rele­vant längre att sjunga: ”Ett skingrat Israel väck opp …”. Idag bor det nära sju miljoner judar (74% av hela befolk­ningen) i landet Israel. Vi hade därför kanske anledning att i stället sjunga:

”Ett samlat Israel väck upp Att honom se, som är dess hopp.”

Likväl finns det minst lika många judar utanför Israel som in­nanför landets gränser. Runt om i världen, inte minst i USA. Bara i New York finns det mellan två och tre miljoner judar.

När vi hör ordet/namnet Israel – vad tänker vi?

När vi tar del av medias rapportering från Mellanöstern och hör namnet Israel, så är det ingen tvekan om att det är natio­nen Israel det är fråga om. Men när Bogatsky diktade: ”Ett skingrat Israel väck opp …” så är det tveklöst något annat. Det är Israels folk, Abrahams ättlingar.

Men vad betyder namnet Israel, när vi läser t ex Ps 53:7?

O att det från Sion kom frälsning för Israel!
När Gud gör slut på sitt folks fångenskap,
då skall Jakob jubla, Israel glädja sig.

Kanske är det så, att i den versen gömmer sig en stor hemlig­het. Psalmistens vädjan till Gud om att sända frälsning till Israel är utan tvekan en bön till Gud för hela folket. Men när fräls­ning­­en kom, var det inte hela folket som gladde sig. För – som Johannes skriver – ”han kom till sitt eget men hans egna tog in­te emot honom” – och det Israel som gladde sig var den rest, som bestod av de tolv apostlarna, av ”kvinnorna”, av de 70 a­post­lar­na, de 500 som var med på berget i Galileen, de 120 som var samlade i bön i Jerusalem före pingsten, de 3 000 som döptes på den stora Pingstdagen, den skara som växte till 5 000 och senare till mycket mer, men som förblev en minori­tet, en rest. Här är nog bakgrunden till orden i Rom 9: ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel”. ”Israel är inte … Israel!” I det ju­diska folket finns det – och har alltid funnits – en rest, en mi­noritet, som tror på Jesus som Messias. I Rom 11, som vi ska strax komma in på lite mer, talar Paulus om det ädla oliv­trä­det. Det är Israel. Men från det ädla, det äkta olivträdet bröts mång­a grenar bort, d v s de som inte tog emot Herren Kristus. Men här sker det mycket märkliga, att grenar från ett vilt oliv­träd – det är hedningar – blir inympade i det äkta oliv­trädet. Somliga grenar togs bort, andra – Kristustroende hedningar – ympades in. Så ser Israel ut. Det äkta Israel, det är troende ju­dar och troende hedningar, grenar i samma olivträd, tillhöriga samma gemenskap. Det är Israel.

I Immanuelkyrkan i Göteborg sjunger vi ofta som högmässans lovpsalm nr 641:7 i psalmboken. Så lyder den:

Pris vare dig, Gud Fader,
som allting kommit från
och genom vilken allt består
I Jesus Krist, din Son,
Och Anden som bekräftar ditt
Förbund: Immanuel
Treenig Gud, nu lovar dig
Ditt frälsta Israel.

Utkorelse

Vi ska ta upp frågan om Israels utkorelse. Vad betyder det, Israels utkorelse, Guds utkorelse av Israel?

Först ska vi skilja på två slag av utkorelse (och jag ska här an­vända två uttryck jag hämtat från den kände norske bibelskolelä­raren Øivind Andersen: först barnaskapsutkorel­sen och det andra är den uppenbarelse-ekonomiska utkorelsen.

1) Gud vill att alla människor ska bli frälsta

Det ger Paulus väldigt tydligt uttryck för i sitt första brev till Timoteus, när han skriver om Gud att han “vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (2:4). Därför säger han också till skaran som är samlad på berget i Galileen: ”Gå ut och gör alla människor till lärjungar!” Det är viktigt att lägga märke till detta: alla människor. Gud har utvalt alla människor till salighet, till att få höra evangeliet och bli frälsta. Att inte alla vill, att inte alla tar emot, är en an­nan sak. Men det finns ingen, som inte är utvald och inbjuden till att få bli Guds barn. Denna utkorelse är lika för alla män­nis­kor, den gäl­ler på samma sätt för araber, judar, hinduer och skandina­ver. Här finns inget undantag, ingen särställning. En­ligt bar­naskapsutkorelsen ”är vi alla utvalda i Kristus till att bli fräl­st­a människor, till att leva i gemenskap med Gud, och till att nå målet som frälsta i det fullkomliga Guds rike. Här har Is­ra­el alltså inte något företräde.” (Øivind Andersen)

2) Israel och Jesu första ankomst

”Men Gud utvalde ett folk här på jorden för att genom detta folk främja sina frälsningsplaner.” (Øivind Andersen)

Det började med Abraham, som Gud kallade ut från sitt land till att bli stamfar till ett helt nytt folk. Med honom upprättade han ett förbund. Så kom det en släkt – och så ett folk. Det fol­ket hade en kallelse och ett uppdrag som inget annat folk på jor­den haft eller skulle få. Det folket skulle vara Guds redskap när det  handlar om att uppenbara honom själv för världen. Det var genom detta folk han skul­le uppenbara sin vilja. Det var genom detta folk Gud sän­de alla sina profeter. Alla profe­terna är judar.

Hela detta folk skulle användas för att förberedas till att ta e­mot Frälsaren i den rätta tiden. Gud utvalde då en jungfru till att bli Guds Sons mor. Maria var judinna. Han utvalde en man att stå vid hennes sida, juden Josef. På en bestämd judisk plats, Bet­le­hem, föddes Guds Son, i en bestäm historisk tid, när kejsar Augustus regerade i Rom. Det finns inget svävande sago­skim­mer över detta.

Det var mitt i det judiska folket som vår Frälsare, Herren Kris­tus, framträdde, och själv, efter köttet, en jude. Tolv judiska män utvalde han till att vara med honom för att senare sända dem ut i missionen till hedningarna.

Det är möjligt att evangelisten, läkaren, Lukas, inte var jude. Men alla andra författare till Bibelns böcker är judar. Uppen­barelsen, Guds ord, har kommit till oss genom judar. Och Je­sus sade till kvinnan vid Sykars brunn: ”Frälsningen kommer från judarna.”

Varför Gud valde just Israel, det judiska folket, det vet vi inte. Men han utvalde dem. De är utkorade till att vara hans red­skap för hela världens frälsning. Om detta säger Paulus: ”Sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra.”

Om man nu läser Romarbrevet kap 11, så tycks här finnas en antydan om något som kommer och att judar i tidens sista skede ska vara en särskild välsignelse.

Lägg märke till detta ställe i Rom 11:24:

Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd.

” … hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar (det judiska folket) att ympas in …”. Gömmer det sig här en hemlighet? Och i nästa vers:

Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in.

” … till dess hedningarna i fullt antal har kommit in …”, ”till dess”, det tycks gömma sig något här, som handlar om hur en skara av judar, som också ska komma in ”i fullt antal”.

Hedningarnas fulla antal är en rest av mänskligheten, och judarnas fulla antal är en rest av det judiska folket. Men denna den gemensamma resten är det som Paulus kallar för ”hela Israel”, som ska bli frälst.

Låt mig nu få läsa några av kärnsavsnitten i 1 Mos angående Abra­ham och hans efterkommande och deras utkorelse:

1 Mos 15:18: På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat:

1 Mos 17:6-8: Jag skall göra dig mycket fruktsam och låta folk­slag komma från dig, och kungar skall utgå från dig. Och jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt för­bund. Jag skall vara din Gud och dina efterkommandes Gud. Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, skall jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag skall vara deras Gud.”

1 Mos 15:5-6: Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem”, och han sade till honom: ”Så skall din avkomma bli.” Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.

När Abraham trodde Guds löfte räknades det honom till rätt­färdighet. Så ser vi att utkorelsen till frälsning hade att göra med det första: Den som tror Guds löfte, tror Guds evange­li­um om Frälsaren, ska bli frälst. Judarnas särställning har att göra med vad Gud har kallat dem att göra och vara i Guds frälsningsplan

Låt oss nu se lite närmare på Rom 11.

Del II – utläggning av Rom 11 som motivering för mission till Israel

Vi läser vv 1-5   

Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt. Eller vet ni inte, vad Skriften sä­ger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel: Herre, dina profeter har de dödat, och di­na altaren har de rivit ner. Jag ensam är kvar, och mig vill de döda. Men vad svarar Gud honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal. På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd. 

Rom 11:1-2a. Gud har inte förkastat det folk som han har ut­valt. Paulus var jude – han var inte förkastad. Apostlarna var judar – de var inte förkastade. De 3 000 som döptes på Pingst­dagen var judar – de var inte förkastade. Gud har inte förkas­tat det folk som han en gång har erkänt som sitt folk. Vi ser det också idag. Det finns tusentals Kristustroende judar utö­ver världen, inte minst i USA, men också i t ex Ukraina, Ryss­land och Ungern. I Israel finns det idag 283 kända judisk-krist­na församlingar eller husgrupper, med över 20 000 medl­emmar. Nej, Gud har inte förkastat sitt folk.

Rom 11:2b-5. Nej, Gud har inte förskjutit sitt folk. Men de fles­ta av Abrahams naturliga barn har förskjutit den utlovade sä­den, Kristus. Gud förkastar ingen. Det var så redan i GT att det fanns – och så finns det än idag –  ”en rest” av det jordiska Israel ”som Gud har ut­valt av nåd”. Gud har utvalt Abrahams ”säd”, Kristus, att bli till välsignelse för alla folk, först för juden men också för alla andra folk. Vi stryker under: det finns verkligen en sådan judisk rest, genom alla tider, också i vår. Men den som för­kas­tar Abrahams ”säd”, Kristus, går förlorad.

Låt oss läsa ytterligare några verser ur Rom 11, vv 13-15. Paulus skriver:

Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina lands­mäns avund och frälsa några av dem. Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?

Återigen en liten hint om något som ska ske.

Paulus önskar att hans landsmän ska bli frälsta. Det har han i både kap 9 och kap 10 gett tydligt uttryck för. Detta är Kris­ti sinne, och det skulle också vara alla kristnas sinne. Fastän Gud måste straffa det judiska folket för deras otros skull, har han inte förkastat Israel. Han har demonstrerat sin heliga vilja på dem – för att vi ska veta hur allvarligt det är att förkasta Kris­tus. Men så kommer detta löftet om att ”hela Israel ska bli frälst”. Vad det uttrycket betyder finns det många olika me­ningar om. Betyder det att det ska komma en dag, när i prin­cip hela den nuvarande judiska befolkningen – i och u­tan­för landet Israel – ska vända om och bli frälst? Det menar somli­ga. Ofta knyts sådana tankar samman med tan­kar­na om ett kommande tusenårsrike, som kommer att innebä­ra ett jor­diskt fridsrike för hela världen, och det under ledning från ett Messiastroende judiskt folk. Detta är svårt för mig att tänka.

Här står det dock att hela Israel ska bli frälst – vad betyder då det? U­ti­från Guds ords samlade vittnesbörd tycks det för mig na­tur­ligaste sättet att förstå den saken vara denna:

a) Israel är inte Israel, säger Paulus i Rom 9, utan Israel är det folk som tar emot Israels Frälsare, Guds enfödde Son, Messias, Jesus Kristus. Det är det äkta Israel.

b) Men med detta Israel har alltså vi troende hedningar blivit förenade i en och samma gemenskap. Eller för att använda Pau­­lus bild av det äkta och det vilda olivträdet. Han talade om det jordiska Israel under bilden av ett olivträd. Men de som inte tror på Kristus är avskurna grenar, men troende hedningar är likt grenar från ett vilt och oäkta olivträd, som ympas in i det äkta olivträdet. Och blivit en del av det sanna olivträdet. Så har vi blivit ett, ett ge­mensamt Israel, Kristus-troende judar först, och Kristus-troende hedningar sedan. Vi har blivit ett.

c) Det är nog detta som Jesus ber om, när han ber i sin över­ste­prästerliga förbön sista kvällen:

Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som ge­nom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla ska vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss, för att världen ska tro att du har sänt mig (Joh 17:20-21).

Alla som kommer till tro på Jesus genom apostlarnas ord,  för dem ber Jesus att de ska vara ett – och de är ett! Det gäller då inte minst judar och hedningar, som delar samma Kristustro. Låt oss här lägga märke till hur viktigt detta är för Paulus när han skriver i denna fråga. I Ef 2:11-22 läser vi:

Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som utförs på kroppen med män­nisko­hand. Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbun­den med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fi­endskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. Han har kommit och predikat frid för er som var långt bor­ta och frid för dem som var nära. Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare till­sammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörn­stenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tem­pel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.

Här möter vi det hela Israel som ska bli frälst.

d) Men – och det är ett viktigt men – det finns ytterligare ett perspektiv. Det finns anledning för oss att se med förhopp­ning på det jordiska Israels folk, och då menar jag det judiska folket, inte främst nationen, utan hela det judiska folket i både landet och ute i världen. Också från vår tid ska det finnas en judekristen rest, och kanske att den ska få växa, och kanske t o m växa stort.

Vi lever i en speciell tid. För 80-100 år sedan var det få som trod­de, att det judiska folket skulle återfå sitt land, det land som Gud gav till Abraham. Eller att det skulle återuppstå en judisk nation. På sitt gamla område. Men vi bör lägga märke till detta: Guds utvalda folk, hans gamla egendomsfolk, har återfått åtminstone delar av sitt av Gud givna land. Från 1948 finns det där en judisk nation.

För oss som troende kristna, inympade i det äkta olivträdet, bör vi ge akt på att Guds gamla egendomsfolk finns där. Det betyder inte på något sätt att vi godkänner allt vad staten Is­rael gör. Dess ledare är i de flesta fall opånyttfödda, liksom i de flesta län­der i världen. Likafullt har historiens Gud banat väg för en ju­disk nation, där snart hälften av världens alla judar är samla­de.

Gud har låtit sitt utvalda egendomsfolk gå genom väldiga prövningar, ofattbara lidanden, gigantiska utrotningsförsök, men mitt för våra ögon har Gud i vår tid låtit upprätta en ju­disk na­tion.

Det är mycket svårt för mig, att i detta inte se Guds hand! Där­emot får vi inte förväxla detta med den enskilde judens fräls­ning. En jude kan lika lite som en hedning bli frälst utan en le­vande tro på vår Herre Jesus Kristus. Vad Jesus sista kvällen i Jerusalem sade gäller fortfarande: ”Jag är vägen och sanning­en och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Jo­hannes vittnar i sitt första brev: ”Den som har Sonen har livet. Den som inte har Sonen har inte livet.” Därför måste det vara en kristens och den kristna församlingens angelägen­het att del­ta i arbetet för evangeliets spridning också till det judiska folket. Det sätt som Gud vill förverkliga sitt löfte om en helig rest, den del av det frälsta Israel som Paulus talar om, det är genom att Guds ord får nå till dem på nytt. Stora delar av det judiska fol­ket har hållit fast vid GT och den rabbinska utläggningen av det. Men det som de behöver är NT:s uppenbarelse av Guds Son, så att de ser, att alla GT:s löften om Messias förverkligas i vår Herre Jesus Kristus. Att Jesus är Messias!

Under de senaste 60 åren har miljoner och åter miljoner krist­na gjort pilgrimsresor till Israel. Det innebär inte bara att lan­det Israels turistnäring blomstrar utan också att kristenheten avlägger ett tyst vittnesbörd om den Herre Jesus som under Pilatus hand led döden i Jerusalem. Tveklöst väcker detta frå­gan inom judendomen: Vem var han egentligen? Det berättas om döende rabbiner, som viskar till sin efterträdare: ”Jesu är Messias!”

Paulus uttrycker sig så här i Rom 10:1: ”Bröder, mitt hjärtas ön­skan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta.” Det bod­de en djup nöd i Paulus hjärta, och en önskan om sitt folks frälsning.  Och han säger: ”min bön till Gud för dem …”. Vad har det blivit av Paulus’ bön? Och av alla deras böner, dessa som med Paulus genom 2 000 år bett för det judiska folket? Jo­hannes fick på Patmos veta, att de heligas böner är samlade i tjugofyra guldskålar inför Guds och Lammets tron. De heligas böner är hörda. Det är vår övertygelse, att de heligas bö­ner, samlade i guldskålar, är och blir hörda.

Men hur skulle de kunna tro om de inte fick höra? ”Tron kom­mer av predikan (det hörda). Det är där­för, som Paulus själv alltid gick till synagogan när han kom till en ny stad för att pre­dika. Det fanns alltid judar som kom till tro, även om majo­riteten vände sig bort, eller drev bort ho­nom. Men den heliga resten fanns där alltid och blev kvar hos Paulus.

Så tror vi att Herren har lagt en kallelse på vårt hjärta att gå med in i det arbete där Ordet om Jesus blir förkunnat. Vi är kal­lade att vara med när en rest av Guds egendomsfolk förs till tro och frälsning, en rest som står beredd när Jesus kom­mer tillbaka och med glädje ropar: “Baruch haba b^eshem Ado­nai” (Matt 23:38f.). Och som i väntan på denna stora dag lör­dag (eller söndag) firar gudstjänst och sjunger “Baruch haba b^eshem Adonai”.

Del III

Som vi förstår det har Gud kallat oss i Missionsprovinsen att delta i detta missionsarbete, att förkunna evangelium bland hans egendomsfolk  Det är inte vi som har jagat efter att gå till Israel, men Gud har kallat oss. Sahar har kommit i vår väg. (Jfr den makedoniske mannen i Paulus nattliga syn: ”Kom över och hjälp oss.”). Sahar, en judisk man som, likt Paulus, brinner av iver för att hans eget folk ska bli frälst. Genom att han nu är gift med en svenska från Sackeuskyrkan i Umeå har han blivit ”in­gift” i Missionsprovinsen. Sahar har önskat studera teologi i vårt sammanhang (STM, d v s masterutbildningen på FFG). Som upplever en inre kallelse till att bli präst och önskar att MPr prövar den kallelsen. Vi kan inte förhålla oss likgiltiga när Gud på detta sätt kallar oss! Vi måste svara på kallelsen. Kan vi säga ”nej” utan att gå miste om en särskild Guds välsig­nelse? Därför har MPr bejakat att pröva hans kallelse och anta­git honom som prästkandidat. Och förberedelser pågår – kanske blir det präst­vig­ning under våren 2024.

Vi upplever också bekräftelser ”utifrån”, i form av stöd från LC-MS som avsätter mycket pengar och andra organisationer som vill vara med och stödja. 

Bengt Birgersson