Kristendomen efter statskyrkan

Profilutskottet har under årets gång publicerat ett antal Signerat-artiklar med anknytning till samhälle och kyrka:

När grundvalarna raseras

Från folkkyrka till minoritetskyrka

Anders Alapää, präst i Missionsprovinsen, har i en ledare i Göteborgs Stifts-Tidning (nr 7/2023) ytterligare belyst den andliga utvecklingen i vårt land och välvilligt ställt materialet till förfogande i något bearbetad form.

Kristendomen efter statskyrkan

Drygt två årtionden in i det nya årtusendet har många kristna både i Sverige och utomlands erfarit att det är väldigt annorlunda att leva som kristen idag jämfört med för ett tjugotal år sedan. Bakom det somliga upplevt i form av en känsla, som långsamt kommit krypande under åren, ligger väldiga världshistoriska skeenden. Det är inget mindre än historiens gångjärn som gnisslar när västerlandet går in i en ny era! Den konstantinska eran, som fick sitt namn efter Konstantin, den förste kristne kejsaren i Rom, är över. Den inleddes på 300-talet med att kristendomen steg för steg gick från förföljd till accepterad till gynnad religion och slutligen, i ett sista steg, till statsreligion i det romerska imperiet. Nu har vi dock i västerlandet sett samma utveckling som på 300-talet rullas upp igen, men i omvänd riktning. De senaste årtiondenas samhällsutveckling är något av en spegelvändning av 300-talets.

Biskop Juhana Pohjola (Evangelisk-lutherska missionsstiftet i Finland) beskrev i ett linjetal med överskriften “Vägmärken” kärnfullt hur hans land förändrats från ”ett kristligt sinnat fädernesland via ett sekulariserat välfärdssamhälle till ett multikulturellt och hedniskt Suomi-Finlandia”. Samma observation som biskop Pohjola gjort från sin utsiktspunkt i Europas nordöstra hörn har professorn emerita i filosofi, Chantal Delsol,gjort från sin horisont i Frankrike. Madame Delsol sammanfattar sina observationer i en bok, som utkom på svenska 2022 med titeln Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare. Bokens omslag pryds (?) av en bild av den brinnande katedralen Notre Dame i Paris. Bilden illustrerar nästan övertydligt hur Europas kristna arv häpnadsväckande snabbt går upp i rök.

Även om Delsol utgår från ett franskt och romersk-katolskt perspektiv när hon tecknar en utveckling som tog sin början redan vid den franska revolutionen 1789 är det lätt för en svensk läsare att känna igen sig. Sekulariseringen av samhället må ha tagit sin början betydligt tidigare i Frankrike än i Sverige, men när utvecklingen väl kom igång i vårt land gick den snabbare här. I Sverige var det framför allt socialdemokratin som drev igenom sekulariseringen av kyrka och samhälle, medan det i andra europeiska länder var andra politiska krafter som genomförde liknande program. Avkristnandet av Sverige genomfördes med all den effektivitet, organisationsförmåga och grundlighet, som åtminstone tidigare kännetecknade vårt land. Resultatet är att Sverige idag är ett av världens absolut mest sekulariserade länder.

Många läsare torde kunna illustrera denna utveckling med sina egna personliga erfarenheter. När jag själv på 1990-talet gick i en vanlig kommunal skola i landsorten var det kristna inslaget i skolgången ännu påtagligt. Fyra gånger om året samlades skolans lärare och elever till morgonsamling i kyrkan. Under lågstadietiden fick vi lyssna till berättelser ur Bibeln. Till stoffet som gicks igenom hörde självklart evangeliernas berättelser om Jesu liv, men också delar av Gamla testamentet med historien om patriarkerna och Mose. I efterhand har jag saknat att vi aldrig gick igenom historien om David och Israels kungar. Kanske berodde det på att stoffet ur Moseböckerna, inklusive detaljer såsom lagarna om hanteringen av spetälska (!), gicks igenom så grundligt att vi inte hann längre innan lågstadiet var slut. Under hela min grundskoletid var psalmsång ett vanligt inslag på musiklektionerna, och eleverna lämnade grundskolan ganska väl förtrogna med 1986 års psalmbok. Man skall naturligtvis inte romantisera det svenska samhället före millennieskiftet. Det kristna inslaget var inte lika stort i alla skolor på 1990-talet, och hos många elever tycks den kristna odlingen ha lämnat förvånansvärt små intryck. För en del blev den dock en värdefull grund för vuxenlivet. Precis som Israel noggrant bevarade historien om sin vandring med Herren, bör också en kristen vårda sin personliga kristna historia. När man som kristen tänker tillbaka på Guds välgärningar bör det dock alltid präglas av tacksamhet för vad Gud gjort, inte av bitterhet och grämelse över sådant som tycks ha gått förlorat.

Men nu då? Nu är den tiden om inte länge sedan förbi, så oåterkalleligt förbi. I dagens Sverige – med allt elände i form av dödsskjutningar, sprängningar, exploderande narkotikamissbruk och så vidare – uppfattas den kristna tron allmänt som någonting suspekt och skadligt, som barn och ungdomar noga måste hållas borta från så långt det går! Chantal Delsols franska bok hjälper oss att förstå vår svenska samtid, som för många kristna säkert ter sig både skrämmande och förvirrande. Den mörka, för att inte säga dystopiska, bild hon tecknar borde vara lätt att känna igen för svenska kristna. Ännu för tio år sedan tänkte sig kanske bekännelsetrogna kristna att kristendomen efter statskyrkans avveckling skulle kunna konkurrera med andra religioner, filosofier och livsåskådningar på lika villkor på ”en fri marknad” för livsåskådningar. Denna föreställning präglades nog av 1990-talets marknadsliberala tänkande. I bakgrunden fanns nog också den protestantiska betoningen av den personliga tron framför religionens kollektiva sidor. ”Ett land kan inte vara kristet”, kunde man säga. Man förväntade sig ett helt ”neutralt” samhälle, som sakligt och opartiskt behandlade alla livsåskådningar lika, där de kristna skulle få vara i fred med sin tro och utan hinder kunna dela sin övertygelse med andra. Rättegången mot biskop Pohjola och riksdagsledamoten Päivi Räsänen (KD) i Finland är ett tydligt exempel på att detta var en missbedömning. Vad många inte ville kännas vid för tio år sedan var att alla samhällen också vilar på gemensamma värderingar – någon form av värdegrund. När lagstiftningen utformas är de olika lagförslagen sällan ”gripna ur luften”, eller enbart resultat av tillfälligheter i ett politiskt spel. Bakom lagarna som stiftas finns den rådande värdegrunden i samhället. Tidigare var kristna normer en kompass för de europeiska lagstiftarna. Det är ingen tillfällighet att aborter, samkönade ”äktenskap”, dödshjälp och så vidare legaliseras och hyllas i land efter land över hela Europa. Något enstaka undantag finns, såsom vårt alltför okända grannland Polen, där man försöker streta emot den alleuropeiska utvecklingen, och in i det längsta försöker avvärja propåerna från olika EU-organ i Bryssel, som fordrar att Polen rättar in sig i ledet. I stort har vi dock sett hur kristendomen ”städats bort” i Europa. Den svenske ärkebiskopen under tidigt 2000-tal, K-G Hammar, talade om en ”historiens skräpkammare”. Det är väl dit svenskarna har förpassat sitt kristna arv i det tysta. Nu visar det sig att kristendomen inte lämnade efter sig ett vakuum av ”neutralitet”, utan att främmande andar har tagit dess plats. Främmande religioner, framför allt islam, har vuxit med invandringen, men bland de europeiska majoritetsbefolkningarna är det snarare hedendom i olika former, som fyller den plats kristendomen lämnat efter sig. Det tycks röra sig om en ganska individuell blandning av gammal och ny, österländsk och västerländsk hedendom, men det må religionsvetenskapen kartlägga närmare. Det nya hedniska Europa ter sig dock, så här anno 2023, som en alltmer kaotisk och ogästvänlig plats för kristna. Det är svårt att hitta en måttstock med hjälp av vilken man kan att säga att västerlandet genomlever några glansdagar just nu. På tyska benämns västerlandet vackert som die Abendländer, aftonländerna. Även om ursprunget till uttrycket helt enkelt är att solen går ner i väster, skulle man kunna lägga en djupare betydelse i ordet. Det skymmer över västerlandet.

Delsols bok Kristenhetens slut som västerlandets samhällsbärare blir förhoppningsvis en utgångspunkt för fortsatta samtal och reflektioner om vår framtid som kristna i Europa. Själv nöjer sig Delsol med ganska vaga antydningar om den fortsatta utvecklingen. Trots den mörka, bitvis pessimistiska tonen i boken gråter hon inte över spilld mjölk. Slutkapitlet har rubriken ”Det är inte säkert att Gud förlorade på förändringen”. Man önskar att Delsol inte varit så kortfattad, men här får vi kanske själva fortsätta och fylla i! Vi kan här nöja oss med att konstatera att kristendomen kan existera som minoritet. Detta visar både kyrkohistorien och otaliga exempel från andra delar av världen idag. Dagens Turkiet var ett av de första länderna som nåddes av kristen mission. Apostlagärningarna återger hur aposteln Paulus redan på sin första missionsresa besökte orter som Lystra, Derbe och Ikonium i våra dagars Turkiet. Länge var Konstantinopel huvudstad i det kristna östromerska imperiet. Efter att staden år 1453 föll i händerna på framryckande muslimska härar fortsatte dock kristendomen att leva kvar i stor omfattning, särskilt bland greker och armenier, en bit in på 1900-talet. Nu när andelen svenskar som tillhör något kristet samfund snart faller under 50 procent behöver vi lära oss att leva som minoritet. Vi lever trots allt i ett samhälle där minoriteters rättigheter har högsta prioritet (vilket väl härrör från ett kristet arv i form av hänsyn till medmänniskan). De kristna samfunden behöver lära sig att hävda sina minoritetsrättigheter, och den svenska staten blir skyldig att lyssna till dem och värna de kristnas rättigheter likväl som andra minoriteters rättigheter.

Som kristna är det viktigt att förstå den tid vi lever i nu, och att ge akt på tidens tecken, allt för att vara beredda på det som komma skall. Ytterst handlar det om att kunna vara trogen intill döden och inte låta någon ta livets krona ifrån oss (Upp 2:10). Samtidigt handlar det också om ansvaret för våra medmänniskor. Hur skall vi nå ut till dem, som ännu inte har fått höra evangeliet? Jesu dop- och missionsbefallning står ju fast trots de nya tiderna. Vi får hämta mod i att också Jesu löfte står fast, även bortom den konstantinska erans slut: ”… jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:10).