Den enda villoläran som berättigar till kyrkotukt i DnK (Den norske Kirke), är att förneka att kvinnor har tillträde till Kyrkans ämbete. Det har i allmänhet blivit oacceptabelt att det överhuvudtaget finns präster och teologer som håller fast vid Bibelns ord om att herdetjänsten för Guds folk är förbehållen män. Trots att detta i nästan 2000 år har varit den kristna läran och praxisen, och fortfarande är det bland majoriteten av världens kristna.
Modern feminism har gjort frågan om kallelse till prästtjänst till en fråga om rättigheter. På så sätt förvrängs centrala sidor av både teologi och kyrkoliv. För det första är saken – enligt Guds ord – att ingen har rätt att bli präst i Kristi kyrka, varken man eller kvinna. Det är kyrkans Herre som ensam har kallelsens rättighet, och han kallar den han vill. Vem är jag att våga ifrågasätta hans kallelse? Genom att göra detta till en fråga om rättigheter har man infört ett främmande element i Guds rike: maktkampen. Det läggs ett paradigm på kyrkotänkandet som definierar kyrka och församling utifrån marxismens historieförståelse, där Kristi kyrka förvandlas till en arena för kamp mellan förtryckta och förtryckare, liksom i världen i övrigt.
Det bibliska budskapet omdefinieras också efter denna mall: apostlar och profeter beskylls för att vara bundna av samtida föreställningar. Av denna anledning anser man att Bibeln återspeglar ett patriarkalt och därmed kvinnoförtryckande samhälle i sin världsbild, gudsbild och människosyn. På samma sätt som kyrkan måste befrias från förtryckande strukturer, måste därför också Bibeln rensas från sina kvinnoförtryckande föreställningar. Konsekvensen är att Bibeln inte anses vara Guds ord, utan istället är uttryck för manlig självhävdelse och maktfullkomlighet. Paulus ord som tydligt fastslår att herdetjänsten inte bör utövas av en kvinna (1 Kor 14:34ff; 1 Tim 2:12ff) förkastas, eftersom sådana bibelord bara avslöjar apostelns manschauvinism.
För det andra är acceptansen av kvinnors prästtjänst ett angrepp på biblisk skapelsesteologi. Man förnekar därmed att Guds skapande av människan som man och kvinna har någon teologisk betydelse över huvutaget. I motsats till detta grundar aposteln Paulus sin undervisning i ämnet just på skapelsen, inte i slumpmässiga förhållanden i samtiden. Och om det är skapelsesteologi, då är det något som Skaparen gör gällande för alla tider och på alla platser. När vi inte vill böja oss för detta, berövas Gud makten att definiera verkligheten. Man raserar det fundamentala i tron – att Guds ord är det som skapar verkligheten och konstituerar förståelsen av verkligheten.
När människan tillskansar sig makten att definiera tillvaron, är det ett uttryck för det centrala i syndafallet: ”ni blir som Gud” (1 Mos 3:5). När man hävdar att Bibelns ord om skapelsens ordning är betingade av antikens patriarkala samhälle, är man blind för att det är vi som är betingade av vår samtids föreställningar. Här handlar det om hybris som har dominerat den moderna kulturen ända sedan upplysningstiden: Vi tror att vi vet så mycket mer än forntidens människor – inklusive apostlarna och profeterna.
För det tredje måste det understrykas att den skapade skillnaden som finns mellan könen inte säger något om mäns och kvinnors värde. Både man och kvinna är skapade till Guds avbild. Och skapelseberättelsen i 1 Mos 2 säger tydligt att när kvinnan skapas är hon jämlik Adam (kapitel 2,18b). Denna jämlikhet gäller också i frälsningen (Gal 3:28). Lika värde betyder dock inte likformighet: Man och kvinna är skapade olika eftersom de av Skaparen är ämnade för olika kallelser och tjänster. Både sakligt och logiskt sett är det orimligt att påstå att en sådan olikhet i sig själv innebär att kvinnans värde degraderas eller är ett uttryck för förtryck. Till exempel används en hammare och en skiftnyckel för olika uppgifter. Den ena är inte mer ”värdefull” än den andra. På samma sätt är det med den differentiering som Gud har gett i skapelsen. Och som också gäller i den kristna församlingen: Kyrkan är ”Kristi kropp” (1 Kor 12; Ef 1-2). Och här skriver Herrens apostel: ”Kroppen består ju inte av en enda kroppsdel utan många. Om foten sade: ”Jag är inte hand, så jag hör inte till kroppen”, så hör den ändå till kroppen. … Om hela kroppen vore öga, var fanns då hörseln? … Men nu har Gud satt samman delarna i kroppen, var och en av dem som han ville.” (1 Kor 12:14-18).
De olika placeringarna på kroppen ger inte lemmarna mer eller mindre värde. Det är en feltolkning att hävda att när någon inte ges vissa kallelser eller uppgifter i Kristi kropp, då är det ett uttryck för att personen är mindre värd. I Guds rike tänker man tvärtom: De ”små” är de största (Matt 18:1-14), den som vill vara störst ska vara de andras tjänare (Matt 20:25ff).
Man kan då fråga: Vad säger man om kvinnor som påstår att de har en kallelse att bli präst? Svaret på den frågan kommer i en annan fråga: Hur känner vi till Guds vilja, var talar Gud? Svaret är: Gud talar till oss i sitt Ord – i den heliga Skrift. Vi får inte veta Guds vilja genom att lyssna till våra egna hjärtan. Att söka eller finna Guds tal och vilja i våra egna hjärtan kallar Martin Luther för ”svekfullhet”. Gud kallar ingen till strid mot vad han har sagt i sitt Ord, i den heliga Skrift! Ordet, endast Ordet, definierar kyrkan och församlingen, tron och tjänsten.
Den Nicenska trosbekännelsen inleder sin tredje artikel med att framhäva kyrkans väsen som skapat av Gud genom Anden: Kyrkan är ”en, helig, allmännelig och apostolisk”. Kyrkans apostolicitet definierar kyrkans väsen. Kyrkan är apostolisk eftersom den tror, lär och bekänner som apostlarna. Den kyrka som inte gör detta är inte apostolisk och därmed inte en sann kyrka i bekännelsens mening.
Denna huvudpunkt ger perspektiv på striden kring ämbete, kön och samlevnad. Herrens apostlar är bemyndigade av Jesus själv när han säger: ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig.” (Luk 10:16). Vi känner varken Fadern eller Sonen utom genom apostlarnas vittnesbörd. Därför utgör deras vittnesbörd kyrkans grundval (Ef 2:20). Eftersom apostlarnas ord i denna fråga är så tydliga, handlar det om en lärofråga och inget adiaphoron (obetydligt ämne). Och eftersom detta har så djupgående konsekvenser har den även splittrande verkan inom kyrkan.
När DnK rättar sig efter samhällsutvecklingen och strävar efter att vara politiskt korrekt i allt som rör kön och samliv, då är den styrd av människofruktan och människobehag och inte av gudsfruktan. Den har blivit en falsklärande kyrka.
Av Jan Bygstad, ordförande i FBB (Foreningen for Bibel og Bekjennelse).
Översättning Jakob Birgersson | Foto: unsplash.com
Orginaltext: fbb.nu/artikkel/kvinnelige-prester-hvorfor-ikke-1