Mission till det judiska folket

Lördagen den 12 november i år (2022) vandrade min hustru och jag längs Medelhavsstranden i Tel Aviv. Här dröjde ännu sommarvärmen kvar, och solnedgången bort mot Egypten och Libyen var betagande. Vi såg Jaffas höga udde, som skjuter ut i havet som badade i de sista solstrålarna. Däruppe ligger bl a det hus som sägs vara Simon garvarens, där Petrus fick sin avgörande syn (Apg 10) så att han med frimodighet kunde vandra upp till hedningen Cornelius’ hem och förkunna Kristus. 

Bakom oss ligger staden Tel Aviv med sin moderna bebyggelse. I hela storstadsområdet med förstäderna bor det ca fyra miljoner människor, de flesta sekulariserade judar. Själva Jaffa (det gamla Joppe) är idag inkorporerat med Tel Aviv, och här bor knappt 50 000 människor, varav ca 16 000 är araber, många är kristna och resten muslimer.

Strandpromenaden var full av människor. Ännu fanns det människor som badade. Vi satte oss på en liten grön höjd och betraktade det fascinerande panoramat. Så sade min hustru: ”För alla dessa människor har Jesus gett sitt liv och betalat lösen för deras synder. Men om ingen talar om det för dem, så går de ändå förlorade.”

Vi hade vid vårt besök några intensiva dagars överläggningar bakom oss, samråd om möjligheter till mission bland det judiska folket. Stiftsprosten David Appell och undertecknad hade mött representanter för främst den amerikanska lutherska missionsorganisationen ”The Apple of His Eye” och Missourisynodens missionsavdelning för Europa/Asien. I vår mitt hade vi också Missionsprovinsens prästkandidat Sahar Sadlovsky Gold. Vid olika tillfällen hade vi också samtalat med olika judisk-kristna ledare, som gett oss viktiga perspektiv på landet Israel och på missionssituationen i landet.

Varför ska man bedriva mission bland judarna? Som pastor Håkan Sunnliden påpekat i sin artikel om Mission bland judar: Jesus gav några dagar före sin himmelsfärd apostlarna och sin kyrka den stora befallningen att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det inkluderar naturligtvis också det judiska folket. Men kan det finnas en särskild kallelse att gå till dem? Somliga svarar, nej, det finns ingen särskild kallelse. Men andra svarar på annat sätt. Här följer några perspektiv på den frågan.

Landet

Från år 70, när den romerske fältherren Titus (kejsare år 79-81) hade ödelagt Jerusalem och dess vackra tempel, blev det judiska folket än en gång skingrat, en förskingring som varat ända in på 1900-talet. År 1948 utropades staten Israel, vilket innebar att det återigen fanns ett hemland för Israels folk. Man kan ha olika synpunkter på alla de olika krafter som medverkade till att nationen kom till stånd. Men faktum kvarstår, att det folk, som Gud en gång genom Abraham utvalde till sitt folk, idag har ett land och är en nation bland världens nationer. Det finns många som ser med förakt eller med vrede på den lilla nationen och gör kraftfulla insatser för att utrota den. Som bibeltroende kristna bör vi ge akt på denna sorgliga realitet. Gud har på något sätt placerat en nation framför oss med ett folk som trots alla de umbäranden det gått igenom under århundraden och inte minst under 1900-talets ofattbart vidriga folkmord, nu finns där, mitt framför våra ögon – men ett folk som inte känner sin Gud, känner inte Frälsaren. 

Paulus särskilda angelägenhet 

Det var just detta som var Paulus stora nöd, när han skrev sitt avgörande brev till Rom angående rättfärdigheten från Gud. Här ägnade han hela tre kapitel till frågan om sitt eget folk, det utvalda egendomsfolket med dess främlingskap inför evangeliet. Ja, han säger att de är ”[Guds] fiender i fråga om evangelium” men ”i fråga om utkorelsen är de älskade för fädernas skull” (Rom 11:28). Denna dubbelhet bör vi lägga märke till: både Guds fiender och Guds älskade. Det judiska folket har en särställning.

Paulus var själv jude och hade som sådan mött Kristus i den dramatiska uppenbarelsen på Damaskusvägen, skildrad på tre ställen i Apostlagärningarna (kap 9, 22 och 26). Han hade fått ta emot samma rättfärdighet, som en gång tillräknats Abraham (1 Mos 15:6) och fick samtidigt kallelsen att ytterligare uppenbara vad denna rättfärdighet innebär. Nu visste Paulus också att den stora majoriteten av hans eget folk hade sagt nej till Kristus, och därmed nej till rättfärdigheten från Gud. Han visste därför att hela deras eviga salighet hängde på detta, att deras ögon öppnades. Det väckte hos Paulus en stor angelägenhet och en djup nöd till en grad som är svår att förstå – ingen av oss kan förstå den kärlek, som han röjer t ex i kap 9:1f:

Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe – mina landsmän efter härstamning. 

Han fortsätter i kap 10:1f:

Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta. Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror.

Om detta endast för Paulus hade varit en egen personlig angelägenhet, såsom varje kristen får ha för både sina egna nära och kära och för sitt folk, som inte lever i tron på Guds Son, så hade vi inte behövt ta upp det i detta sammanhang. Men eftersom Paulus ägnar saken tre hela kapitel i sitt huvudbrev, bör vi anse det som något verkligt angeläget för hela kristenheten. Redan när han i det första kapitlet sammanfattar sitt ärende med brevet, lyfter han fram judarnas prioritet: ”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken” (Rom 1:16).

Om vi tror att ”evangeliet är Guds kraft till frälsning för var och en som tror”, så bör vi lägga märke till Guds ordning: juden först och sedan greken (d v s icke-juden). Det bör få konsekvenser för den kristna församlingen.

Den hemmavarande sonen och hans far

Vår prästkandidat Sahar Sadlovsky Gold, när vi kommer in på denna fråga om varför mission till judarna, påminner ibland om fadern i liknelsen om den förlorade (eller återvunne) sonen (Luk 15:11-32). När den förlorade sonen hade kommit hem och festen hade börjat, då gick fadern ut till den hemmavarande sonen som inte ville gå in. Han talade vänligt med honom och bjöd honom att komma med in och fira att ”din bror (som) var död … har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen”. Faderns kärlek till den återvunne sonen var lika mycket en kärlek till den hemmavarande men bittre sonen. Det är denna faderns kärlek som vi som hednakristna är kallade att bevisa den hemmavarande sonen, ja, visa honom hur gott det är att vara hos denna fader, han som tar emot syndare och äter med dem. Och vår kallelse är – enligt Paulus i Rom 11:11 – att på det sättet väcka deras avund. Och vittna för dem om att denne fader är Kristus i hans stora kärlek till sitt eget folk.

Kanske är vi inne i den tid, när hedningarna är på väg att ”ha kommit in i fullt antal” (Rom 11:25), hednamissionen går in i sitt slutskede och den förlorade sonen är hemma. Kanske är vi i den tid då Kristus på ett särskilt sätt vänder sig till den hemmavarande sonen, d v s till det judiska folket. 

Synerna i Uppenbarelseboken 7

Aposteln Johannes såg enligt Upp kap 7 två syner. Den andra synen – från v 9 – är den mest kända, den där Johannes såg den stora skaran, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag, stammar och språk på jorden, och alla var klädda i vitt med palmer i sina händer. Alla deltog i sången till Lammets ära. Men i verserna före berättar Johannes att han såg fyra änglar stå vid jordens fyra hörn, med makt att skada jorden. Och en annan ängel ”med den levande Gudens sigill” ropade till de fyra änglarna: ”Skada inte jorden eller havet eller träden, förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänare, på deras pannor.” Sedan hörde Johannes ”antalet av dem som var försedda med sigill: etthundrafyrtiofyra tusen ur Israels alla stammar”. Så räknas alla Israels stammar upp, tolv tusen i vardera, av alla dem som fått sigill på sina pannor. Sigillbeseglingen handlar om att få höra evangeliet och ta emot det i sina hjärtan så att det blir till en sann Kristusbekännelse. När Johannes hade hört detta, så får han se skaran som ingen kunde räkna ur alla folkslag. De etthundrafyrtiofyra tusen försedda med sigill kom från jordens alla hörn, det är det andliga Israel, som består av alla judar och hedningar som alla äger samma tro på Kristus. Det judiska folket är inräknat i ”alla jordens folk och stammar”, ur vilka den stora vitklädda skaran kommer. Här ser vi ”hela Israel … frälst” (Rom 11:26).

Vårt ansvar

Profeten Hesekiel hade under sin och folkets fångenskap i Babel en märklig syn. I Hes 37 berättas att profeten av Guds Ande blev förd till en dal full av förtorkade människoben. Han fick veta att detta var Israel folk. ”Kan dessa få liv igen?” frågar Herren sin profet. ”Du Herre, vet det.” Och Herren sade:

Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör Herrens ord: Så säger Herren, Herren till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv. 

Så får vi följa en underligt skeende: Profeten talar Guds ord till benen, och det börjar rassla, och benen kommer tillsammans i rätt ordning, men utan liv. Han ska fortsätta att profetera, och så kommer senor och muskler och huden växte ut. Men fortfarande fanns ingen i ande i kropparna. En tredje gång skulle Hesekiel profetera – och nu:

Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara. 

Idag finns över sju miljoner judar i Israel. Det har liksom rasslat till och en judisk nation finns i det gamla landet. Men det saknar ande, det saknar Anden. De känner inte Kristus, Frälsaren, och utan honom kan inte någon bli frälst till evigt liv.

Paulus frågar i Rom 10:13-15  följande: 

… var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet.

Alltså finns det ett avgörande uppdrag: låta Guds ord bli förkunnat och att arbeta för att budbärare kommer med det goda budskapet. Och några kommer att höra.

Denna artikel började i Tel Aviv/Jaffa, alldeles nära det gamla Joppe. Den får också sluta där. Det var från Joppe profeten Jona skaffade sig en ”båtbiljett” bort mot Spanien, på flykt undan Guds kallelse till Nineve. Kanske att tiden är inne för evangelium att komma åter till platsen, varifrån Jona flydde från sitt uppdrag. Kanske är Jonas flykt en hälsning till oss i Norden att inte dröja. 

I december 2022 / Bengt Birgersson

Ett föredrag i ämnet hölls vid Missionsprovinsen Konvent: 

En kristens förhållande till Israel och det judiska folket och MPr:s vision av en församlingsplantering i Tel Aviv