Vilddjurens fall och Guds rikes seger

Påsktiden präglas av den stora glädjen över att Jesus lever; Han är verkligen uppstånden! Den stilla veckan nådde sin kulmen genom Frälsarens lidande och död, nederlagets stund blev till seger: Han avväpnadehärskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset(Kol 2:15) och i uppståndelsens ljus konstateras triumfen: … Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! (1 Kor 15:57).

Guds folk, Kristi kyrka, gläds över denna seger och vi är samtidigt medvetna om att det i denna tidsålder pågår en allt mer intensiv kamp i folkhavet, som psalmförfattaren Adam Teodor Strömberg (1820–1889) uttrycker det: Två väldiga strider om människans själ att helt i sin lydnad den taga (SvPs 536:1).

Teol.dr. Patrik Toräng, ordförande i Lutherstiftelsen och präst i Missionsprovinsen, har i en ledare i Göteborgs Stifts-Tidning (nr 2/2023) berört frågor kring denna kampsituation. Han har välvilligt ställt materialet till förfogande, i något bearbetad form (se nedan). – Tack!

För ett år sedan publicerades en annan ledare av samme författare med rubriken Orättfärdigt och rättfärdigt krig.

– – – – –

Vilddjurens fall och Guds rikes seger

av Patrik Toräng

I Uppenbarelseboken skriver aposteln Johannes, efter att ha berättat hur ett vilddjur stiger upp ur jorden, förtrycker och vilseleder: ”Här gäller det att vara vis. Den som har förstånd må räkna ut vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sexhundrasextiosex” (Upp 13:18). Genom Johannes uppmanar Herren oss till studium av Skrifterna, eftertanke och klarsynt iakttagelse av tillvaron för att söka förstå vad som menas med detta. Mot bakgrund av den innevarande tidens krig, flyktingströmmar, farsoter, naturkatastrofer och tilltagande kristendomsfientlighet, skall vi dela tankar som kanske kan bidra till förståelsen av vad som nu sker i vår värld.

Först vilddjuren. I Uppenbarelseboken (kap 13) representerar två vilddjur hednisk makt och gudsdyrkan. Det första stiger upp ur havet, utövar till synes oemotståndlig jordisk makt och bekämpar Guds folk. Det andra stiger upp ur jorden och utövar det första vilddjurets hela makt över jordens folk och får genom tecken människor att tillbe det första vilddjuret. Det inleder ett totalitärt styre så att bara de som tagit emot vilddjurets märken kan delta i utbytet av varor och tjänster som håller ihop samhällsgemenskapen.

Dessa två vilddjur för tankarna till de fyra vilddjur som presenteras i Danielsboken (7:1–8): det första är ett lejon med vingar som det förlorar för att resas upp som en människa med mänskligt hjärta. Det andra liknar en björn med revben i munnen och uppmanas sluka mycket kött. Det tredje är en leopard med fågelvingar på sidorna och fyra huvuden. Det får mycket stor makt. Så får Daniel i sin syn se ett fjärde djur, olikt de tidigare, ”mycket förskräckligt, fruktansvärt och starkt”, med tio horn på huvudet. Det har stora tänder av järn som uppslukar och krossar, och det som blir kvar trampar det under sina fötter. Dessa fyra vilddjur representerar hedniska imperier som uppstår, under en tid har makt och framgång, men som till sist går under. Ur Guds ords perspektiv värderas dessa imperier olika. Det första imperiet, lejonet, vingklipps så att det inte kan flyga upp i himmelen och inta Guds plats och det får ett mänskligt, humant hjärta. Det sista vilddjuret, den Yttersta tidens vilddjur, är däremot förskräckligt. Dess makt representeras av tio horn varav tre avlägsnas av ytterligare ett horn med ögon liknade människoögon och en mun som talar skrytsamt. Vi återkommer till denna syn.

Man kan läsa världshistorien som en följetong om imperiers uppgång och fall. En man som uppmärksammat detta är den brittiske militären och författaren Sir John Glubb (1887–1986). I sin uppsats ”Imperiernas öde och strävan efter överlevnad” (The Fate of Empires and Search for Survival, 1976) presenterar han följande tes. Sedan 3 000 år har imperier av olika slag uppkommit och fått träda tillbaka, det ena efter det andra, t.ex. Assyrien (859–612 f.Kr.), det romerska imperiet (27 f.Kr.–180 e.Kr.), det arabiska riket (634-880), det brittiska imperiet (1700–1950) etc. Imperiernas genomsnittliga livslängd är 250 år (ungefär tio generationer) och de har alla genomgått följande sex faser: pionjärtiden med sammanhållning, mod och kreativitet som skapar ett starkt, självmedvetet, dynamiskt samhälle; så erövringstiden då dess makt utvidgas och konsolideras genom militära segrar; därefter följer handelns tid då stor materiell rikedom skapas och ett rättssamhälle formas som reglerar relationer och äganderätt; så följer välståndets tid då imperiets inbyggare kan njuta av makt och bekvämlighet; i välståndets behagliga miljö föds intellektets tid och kulturen blomstrar. Men så infaller till sist obönhörligen dekadensens tid som förebådar imperiets fall.

Glubb menar att alla civilisationer genomgår detta förlopp, även om de yttre förhållandena är högst olika. Helt olika är också undergångens orsak och förlopp då den bestäms av externa faktorer. Författaren lyfter fram ett antal yttringar av förfallet som kantar staters väg mot undergången. Exemplen är intressanta eftersom de påminner om mycket som kännetecknar dagens västerland. Här kommer ett smakprov från tillståndet i 800-talets Bagdad som härrör från samtida arabiska författare: Allmän religiös likgiltighet, växande materialism; landets ledare debatterar och intrigerar istället för att lösa landets problem; politisk korruption och köp av folkets stöd genom generösa reformer som gratis sjukvård och högre utbildning samtidigt som statens kassakistor sinar; sexuell lösaktighet med försvagande av äktenskapets ställning pådriven av en ungdomskultur präglad av förakt för föräldragenerationen; kvinnors alltmer framträdande roll i förvaltning, utbildningsväsen och tillbedjan; stor inflyttning av främlingar som splittrar samhället i en tid då detta behöver enas mot yttre hot; bristande arbetsmoral med införande av fem dagars arbetsvecka då man istället borde arbeta mer. Dekadensens tid är den ytliga njutningens och egenintressets tid. Förebilderna i samhället är inte längre statsmän, fältherrar eller stora tänkare, utan kändisar i populärkulturen (lutsolister som sjunger frivola sånger) och idrottsmän. Hur mycket i denna bild av det arabiska imperiet just före dess fall kan inte iakttas i vårt eget samhälle? Hur många av dessa missförhållanden fördöms inte i Bibeln? Viktig är också Glubbs observation att kärlek till pengar är en rot till allt ont. Länge kan ett imperium samtidigt upprätthålla militärt herravälde, hålla dygderna högt och bedriva framgångsrik handel. Men snart tar begär efter rikedom helt över som drivkraft. För många blir det livets mening att vara förmögen. För än fler blir livets mening att njuta egoistiskt och ansvarslöst tack vare rikedom man samlar på sig, ofta utan större ansträngning. Välståndets tid präglas av moraliskt förfall. Förfallet tränger sig in i intellektets områden. Alltmer osunda och verklighetsfrånvända ideologier tar för sig. I vår tid har västerlandet blivit mästare i att producera åskådningar som angriper familjesammanhållningen och människolivets höghet med propaganda för samkönade äktenskap, fosterfördrivning och dödshjälp. Till sist ska nämnas att även imperier som skakas av uppenbara dödsryckningar inför sitt förestående fall, fortsätter att tro på sin egen förträfflighet. Glubb nämner det brittiska styrets propaganda för att alla länder, oavsett seder och tradition, skulle införa det brittiska parlamentariska systemet just då det brittiska imperiet sjöng sin svanesång. Strax före USA:s kaotiska reträtt från Afghanistan kunde man se filminslag där amerikanska aktivister på sin regerings uppdrag försökte få afghanska bybor att inse vikten av att värna transpersoners rättigheter. Byborna verkade måttligt intresserade … Alltså: imperier tenderar ha en ideologisk grundval liknande en religion vilken man förväntar att alla jordens folk skall bekänna sig till.

Vi har konstaterat att vårt tidigare kristna västerland visar många tecken på allmänt förfall. I vissa avseenden är vi värst i klassen. Vi tänker framförallt på angreppen på samhällets grundval: den traditionella kärnfamiljen. Liksom en vägran att inse hur förödande familjens upplösning är för våra folks framtid. De sjunkande födelsetalen föranleder ingen krisinsikt utan man stormar vidare på den inslagna vägen och framställer abortmotståndare och försvarare av äktenskapet som fiender till mänskligheten. – Hur kunde det bli så här? I Skriften kan vi läsa att de som fått mycket av Gud – och västerlandet har fått stora gåvor av Honom – kan vara de som faller djupast bort från Gud. Judas levde tre år som Jesu apostel men blev den som förrådde Herren.

Hur förhåller sig kristenheten i västerlandet idag till detta tillstånd? Dessvärre deltar man ofta aktivt i förfallet genom att förvränga det kristna budskapet till försvar för den dekadens som Guds ord fördömer. Vanligare är att man ser bort från missförhållanden som borde påtalas och nöjer sig med att förkunna sidor av det kristna budskapet som inte stör majoriteten som bekänner sig till tidsandan. Kristenheten är historiskt sammanvävd med västerlandets civilisation. Faktum är att västerlandets ”ideologiska vagga” är den allmänneliga kristna tron. I de många nationer där man bedömt enighet i religionen som livsviktig för folkets överlevnad, har kyrkan varit en integrerad del av landets styrelse. Som i Sverige, där prästerskapet utgjorde en fjärdedel av parlamentet under ståndsriksdagens långa era: detta var fullt naturligt i en nation där sann gemensam tillbedjan sågs som grunden för landets väl. Men i dekadensens avkristnade tid är de kristna kyrkornas integrering i samhällslivet ett dilemma. För då tidsandan som styr folkflertalet gör uppror mot Guds ord måste Kristi kyrkas församlingar bryta med folkflertalet och dess ledare och tala Guds ords dom över denna orätt. Och inte minst förkunna Guds nåds evangelium som den enda räddningen undan orätten och domen.

Guds rike är vilddjurens motsats. Det är friden, kärleken, rättfärdigheten och livet självt, för Guds rike är Jesus Kristus världens Frälsare, det levande Guds ord som uppenbaras i Skriften. I Skriften liknas Guds rike bl.a. vid ett stort träd där himlens fåglar – de kristna bland världens folk – tryggt kan bygga sina bon. För ingen kommer någonsin att hugga ned det trädet! I motsats till jordiska imperier består det för evigt! Guds rike kan tyckas obetydligt i den här världen. I själva verket är det redan nu ett rike med enormt många medlemmar, för varje stund då människobarn lämnar denna världen i tro på Jesus Kristus, utökas skaran av heliga som för evigt är hemma hos Gud i himmelen. Guds rike är ju inte av den här världen! Det himmelska Jerusalem är en ny skapelse som vid tidens slut ska sänkas ned från Gud i himmelen så att Guds barnaskara kan få samlas kring sin Herre för evigt. Men nu har dessvärre många som kallar sig kristna svårt att förkunna detta eviga, himmelska hopp. Ofta har de i sitt oförstånd gått över till vilddjurets sida genom att presentera ett falskt evangelium förvrängt av denna världens sätt att tänka. Många som kallar sig kristna har nämligen lika svårt för den kristna bekännelsen som icke-kristna: liksom de icke-kristna är de världens barn och världens barn är ju oförmögna att förkunna Guds nåds evangelium!

Åter till vilddjuren. Det sista vilddjuret i Daniels bok är idel grymhet. Och idel gudlöshet. Ett litet horn med något som liknade människoögon, avlägsnade tre av de ursprungliga tio hornen och talade högmodigt, gudlöst. I Uppenbarelseboken är vilddjuren som skall förgås i slutstriden vid Harmagedon två. Men de är del av en och samma makt. För de tjänar båda draken, djävulen, och deras mål är att förgöra Guds folk. Idag kan man tycka att vilddjur lika med hedniska statsbildningar är många: det avfallna västerlandet, Putins Ryssland, kommunistpartiets Kina, osv. De strider mot varandra men är ändå sammanbundna mer än forntidens imperier någonsin var. Banden heter penningtransaktioner och teknikutbyte för att få mer makt och rikedom (samt ljusskygga nätverk). De har mycket pengar och kan därför göra mycket ont. Kärlek till pengar är en rot till allt ont! Så kräver de alla underkastelse av sina inbyggare – vilket med nödvändighet ger dem en svuren motståndare: Guds rike och Guds folk. För en omvänd kristen har en annan Herre än staten, nämligen Jesus Kristus, Guds levande Ord, och vill följa det som denne Herre i sitt Ord säger är rätt och sant. Så blir den kristne likt sin Mästare förföljd av vilddjuren som kräver kontroll över allt och alla. Vilddjuret har en bild, berättar Johannes, som låter döda alla som inte tillber vilddjurets bild. Och det tvingar alla att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, ”så att ingen kan köpa och sälja utom den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal.” Ty det är en människas tal: sexhundrasextiosex. Vilddjurets rike är den fallna mänsklighetens rike som måste bekämpa Guds rike eftersom det är djävulens redskap på jorden. Ja, denna världens imperier är ju makter styrda av människors tankar och begär. På olika sätt avkräver de sina inbyggare lydnad. I länder som Kina, Ryssland och Iran är förtrycket hämningslöst och brutalt. I vårt avkristnade västerland kan det vara mer sofistikerat. Man ordnar här så att antikristna värderingar om t.ex. äktenskap och könsidentitet blir så allmänna och hyllade att kristna har svårt att med gott samvete bli kvar på sina arbetsplatser där nu alla förväntas propagera för den nya ideologin. Det är symptomatiskt att det nuvarande västerlandets identitet för många får sitt mest sublima uttryck i prideparader!

Befinner vi oss nu i ändens tid? Många tecken talar för det. Världsomspännande olyckor följer på varandra i rask takt: finanskris, immigrationskris, pandemi, storkrig i Europa och så den kraftiga jordbävningen i Turkiet och Syrien som svårt skadade Antiokia, den stad där de Jesus-troende först kom att kallas kristna. Och så kontrollsamhällets framväxt! Kina bygger med framgång upp ett utstuderat effektivt sådant som medför att statens kontroll över sina medborgare inte vet några gränser. Pandemibekämpning gav många västerländska ledare en förevändning att tillämpa liknande politik i sina länder med ”lock-downs”, tvångsvaccinering och vaccinpass. Det var häpnadsväckande hur fort ”demokratiska samhällen” kunde vidta sådana åtgärder och få dem accepterade av majoriteten av befolkningen. Man skulle i dessa dagar kunna genmäla att de vilddjursliknande staterna strider mot varandra om herraväldet vilket borde försvaga dem. Men så har det ofta varit utan att fördenskull deras hotfullhet minskat. Det sista vilddjuret i Daniels bok hade många horn, rivaliserande maktcentra, men det var ett och samma vilddjur. Och då ett vilddjur upplever sig hotat blir det viktigt för det att kräva rättning i ledet bland sina inbyggare. Här tolereras ingen som bekänner sig till någon annan herre och övertygelse än vilddjurets makt och påbud! Då dagens stormakter bekämpar varandra får man anta att krav på den egna befolkningens lojalitet stärker kontrollbehovet över medborgarna då makten utstår påfrestningar. Detta faktum sammanfaller med förhållandet att ingen av dagens stormakter kännetecknas av pionjärtidens dynamik. De tre mest aktiva stormakterna, USA, Ryssland och Kina, uppvisar de flesta av dekadensens kännetecken och styrs av äldre män som sett sina bästa år.

Så kanske upplever vi historiens sista vilddjur? Kanske är den nuvarande, onda tidsåldern mycket nära sitt slut. Vilket innebär att Jesu återkomst är lika nära! Då är det gott att veta att jag genom dopet och tron på Bibelns Jesus Kristus är förbunden med den kommande, goda tidsåldern som väntar Guds barn på Uppståndelsens stora dag. Låt oss bruka Guds ord och sakrament så att vi bevaras i tron. Låt oss tryggt, trotsigt och segervisst bekänna att Jesus Kristus Guds son genom sin död, uppståndelse och himmelsfärd av Gud fått namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära (Fil 2:10–11).